Claes Malmberg ångrar ingenting

ANNONS
|

är SUCK (Stand Up Comedy Klubben) startade sin verksamhet med Norra Brunn i Stockholm som bas hörde det till att utförligt presentera artisterna. Inte så konstigt med tanke på att verksamheten var ny. Det var det gamla vanliga. Ålder, familj, bakgrund och så vidare. När det gällde Claes Malmberg var det en rad som stack ut:

Utbildning: Ingen alls.

– Nä, jag var kass i skolan. Hade 1,9 i betyg när jag gick ut nian, säger Claes.

Det där med att plugga var inte hans grej. Men han ville göra mamma glad.

– Hon ville att jag skulle gå på gymnasiet. Så då gjorde jag det, men det enda mina 1,9 räckte till var plåtslagarlinjen. I dag hade jag ju kunnat bli lärare.

ANNONS

Claes började hamra plåt. Vi skall inte fördjupa oss i detta. Men det inte tog många praktiktimmar innan Sverige var en plåtslagare fattigare. Utbildningen tog tvärslut, men Claes är ett levande exempel på att det faktiskt går att klara sig utan utbildning.

Han glider in och fullständigt äger scenen på Lorensbergsteatern. Han är familjen Addams överhuvud Gomez och en äldre distingerad herre med utpräglad Stockholmsdialekt i stolen bredvid mig utbrister i pausen:

– Jag har aldrig sett Claes Malmberg i sådana här sammanhang. Han är ju magnifik.

Tja, ett betyg så gott som något.

I föreställningens program skriver producenten Mikael Hellqvist och berättar om hur han och Claes var i New York och såg Familjen Addams. De fick träffa den amerikanske producenten Stuart Oken och när han fick syn på Claes utbrast han spontant:

– Du är ju Gomez!

Claes ler lite snett när han ser raderna.

– Nja, nu var det ju inte riktigt så han sade. Om jag minns rätt föll orden ”du är tillräckligt ful för att vara Gomez”.

Det mesta om Claes Malmberg är redan skrivet. Han är, och har alltid varit, självutlämnande. Vi har läst och hört om hans pappa som lämnade familjen när Claes var fem år och lyckades supa ihjäl sig, bara 45 år fyllda. Kvar stod en elvaårig kille. Vi har läst och hört om kokainperioden när han mådde riktigt risigt.

ANNONS

– Jag var deppig och flyktbenägen. Tjänade för mycket pengar och tog för lite ansvar.

Ett behandlingshem i Uppsala och en social situation med folk som brydde sig blev räddningen – och Claes har inga som helst problem med att tala om den här tiden, även om den blivit lätt uttjatad.

– Men jag vill inte vara utan mina erfarenheter. Det är nyttigt att tvingas rannsaka sig själv och ju mer kontakt man får med sin egen skit desto mer förstår man hur andra inte vill ha det.

– På det sättet kanske alla skulle klanta till det någon gång.

Han duckar inte för ett enda samtalsämne, men det där med självutlämnande fattar han inte riktigt.

– Jag har aldrig ens tänkt i de banorna. Det är väl en personlighetsfråga. Dessutom har jag blivit uppfostrad till att aldrig förställa mig. Finns ingen anledning till det och tillvaron blir ju totalt meningslös om man inte säger något.

Det är därför vi vet det mesta om Claes Malmberg.

Claes säger något. I stort sett hela tiden. Timmarna bara rinner iväg. Det är roligt, det är spänstigt och det är ibland direkt omtumlande. Han lämnar ingen oberörd och det händer att han rör upp bottenslammet ordentligt, som när han gick ut och talade om ”stalinistisk feminism”.

ANNONS

– Det finns en fundamentalistisk fyrkantighet som jag har svårt för och vi kan inte ha på oss genusglasögonen hela tiden – och vi kan inte tappa bort humorn. Det här är viktiga frågor och jag är rädd för att en del attityder gör att det blir helt fel effekt. Att folk till slut skiter i det. Det gäller för övrigt även delar av vänsterrörelsen. Partiprogrammet får inte bli en katekes.

Det där har han fått kritik för. Bland annat hette det att han kände sig hotad. Av starka kvinnor.

– Det dummaste jag hört. Jag känner mig inte ett dugg hotad. Märk väl att jag har varit omgiven av starka kvinnor hela livet.

Humorn är viktig för honom. Förra året luftade han sina synpunkter och gav en ordentlig släng till sin egen bransch. Ingen nämnd och ingen glömd.

”Vi hyllar de som mobbar och är elaka, det är dem vi ser upp till. Vi är omringade av idiotiska politiker och ett gäng gymnasiala mobbare inom nöjesindustrin”.

Så lät det.

– Det står jag för även i dag. Humorn får inte bli cynisk. Humorn skall bygga upp folk och det är inte okej att driva med dem som inte kan försvara sig. Humorn har i och för sig alltid tänjt gränser och utmanat tabun, men det finns vissa tabun som är bra.

ANNONS

Jag kan inte låta bli att nämna Göteborgshumorn. Den slår aldrig nedåt, till skillnad mot vad exempelvis sker i kungliga huvudstaden.

– Det tror jag beror på att Göteborg alltid har varit en stad med stora klasskillnader. Humorn blev ett vapen på gatan och vitsarna ett verktyg för att klä av makten, säger Claes.

För honom är det viktigt att få folk att bli glada. Eller som han uttrycker det:

– Det är roligt när folk skrattar.

Han gillar inte begreppet finkultur. Talar hellre om fin kultur. Det handlar om att göra saker och ting bra.

– Jag var och såg Keve Hjelm, Eva Röse, Mikael Persbrandt och Marie Göransson spela Lång dags färd mot natt. Något av det bästa jag har sett. Jag blev helt tagen. Men om det inte varit så skickligt framfört hade ju fyra timmar känts olidligt.

Själv har han gått från den ena succén till den andra. Efter äventyret med Ronny Jönsson flyttade han till Stockholm och etablerade sig. Det blev till och med ett år på Dramaten, det finaste av det fina.

– Det var inte så märkvärdigt. Alla tyckte ju att just de var Guds gåva till mänskligheten så den ena storheten tog ut den andra.

ANNONS

Han har också hunnit med ett femtontal musikaler och han har satt upp egna shower.

– Men när jag kom tillbaka till Göteborg räknades inte det. Alla de år jag varit borta från stan fanns inte. Det var som ett stort svart hål. Jag fick inte ett enda erbjudande, säger Claes och delar ut en ny känga. Den här gången till Stadsteatern.

– Om de satt upp en komisk pjäs hade jag ju sålt ut salongen åt dem, men jag är väl lite för personlig och lite för kritisk, säger Claes, som gjorde ett försök just på Stadsteatern för tio år sedan.

– Skall vi spela komedi så är väl syftet att folk ska skratta? Vi hade lite olika synpunkter där, säger Claes som inte verkar ha speciellt mycket till övers för ledningen för institutionen uppe vid Götaplatsen.

Humorn är central i vårt samtal och det kanske inte är så konstigt. Claes har ju en alldeles speciellt talang på det området, vilket inte minst märks när han skenar iväg under föreställningen av Familjen Addams. Det finns vissa partier där han får lov att improvisera och det gör han. Med besked. Det är så roligt att man håller på att kissa på sig. Publiken skrattar hejdlöst och Claes njuter.

ANNONS

– Det fanns en tid då jag koketterade med att det inte var så viktigt, men ju äldre jag blir ju viktigare och roligare blir det. Jag känner mig som en tolvåring på roliga timmen när jag möter publiken. Det är en kick.

Det är inte bara en kick. Det handlar också om en djup respekt från Claes sida.

– Människorna i salongen har arbetat. De har betalt rätt stora pengar för att komma och de har gett oss sin tid. De väljer oss i dagens hårda konkurrens och om de inte kom kunde jag inte betala hyran. Jag skiter i princip i vad alla andra säger. Min lojalitet ligger hos publiken.

Men för att publiken skallfåsitt måste Claes och de andra repetera, och det är inte lika muntert. Under repetitionerna känner han sig (som han själv uttrycker det) som en container på två ben. Han är fullständigt medveten om att repetitionen är en absolut förutsättning. För allt. Inklusive improvisationen. Har du inte ett grundmanus att falla tillbaka på är det i stort sett omöjligt att improvisera. Men det betyder ju inte att repetitionen är rolig.

– Jag gillar det inte. Att repetera är som att sjunga a capella. Det är publiken som är orkestern.

ANNONS

Claes kan utåt sett verka vara enbart en glad gamäng. En spelevink. En go gubbe. Skenet bedrar. Det finns även ett djupt allvar hos honom. Han har alltid varit intresserad av samhällsfrågor och han kallar sig för socialist. Men det handlar vare sig om partiprogram eller dogmer. För Claes är det en fråga om rättvisa. Fast därifrån till att engagera sig politiskt är steget långt. Det skulle dessutom inte gå.

– Jag har varit obekväm i hela mitt liv, men bara tanken på att underordna mig en partipiska gör hela idén omöjlig.

Dessutom har han ju skaffat sig en alldeles egen plattform varifrån han kan agitera och få folk att lyssna.

– Det är nog det som stör mig mest, att ingen längre skulle lyssna på mig om jag försvann som offentlig person.

För åsikter har han ju, och han är inte ett dugg rädd för att uttrycka dem. Det har vi märkt lite till mans. Det räcker exempelvis med att bara nämna mutskandalerna i Göteborg så går han i taket.

– Jag blir vansinnig. Den ene efter den andre blir frikänd trots det som skett och sedan går alla runt och låtsas som om ingenting har hänt. Det är ju ett moraliskt moras. Och människor som har civilkurage nog att säga ifrån tystas ner. Så undrar de varför det finns ett politikerförakt.

ANNONS

Claes hoppar i stolen. Upprörd. Det är först när vi kommer in på buddhismen han lugnar ner sig. Skall inte här återge vårt samtal i detta ämne. Det blev långt, men en extremt kort sammanfattning kan låta så här (med Claes ord): Buddhismen bygger på empati, att man ska vara besjälad av att andra skall bli lyckliga.

– Nu är ju inte det så lätt, men jag försöker så gott jag kan.

Fast det är klart, Claes måste ju sätta sig på tvären även här.

– Det finns ingen gudstro i buddhismen, men det har ju jag så det blir lite komplicerat.

Det går uppenbarligen att lösa även det problemet. Förmodligen med en tillsats av humor.

NAMN: Claes Malmberg.

ÅLDER: 52 år.

BOR: Hus i Bjärred.

FAMILJ: Hustrun Fatima och två hemmaboende barn. Tre andra barn från tidigare förhållanden.

AKTUELLT: Spelar Pappa Gomez i Familjen Addams på Lorensbergsteatern.

FÖREBILDER:

– Nelson Mandela, Dalai Lama och Lenny Bruce. Det var med material från Lenny Bruce som jag gjorde scendebut.

DET HÄR LÄSER JAG JUST NU:

– Göran Rosenbergs bok om föräldrarna. Jag fick den av hans dotter Vanna men har inte hunnit tacka ännu. Gör det via Två Dagar. Går det bra?

ANNONS

DET HÄR LYSSNAR JAG PÅ:

– Just nu lyssnar jag alldeles för lite men normalt sett har jag Van Morrison, Eric Clapton eller Bob Dylan i lurarna.

GÖTEBORG ELLER MALMÖ?

– Nä, det går inte att välja. Blir lite folkpartistisk där ett slag. Malmö har ju den fördelen att där finns inget Stockholmskomplex. Och så är det nära till kontinenten.

GAIS, ÖIS eller IFK?

– Skojar du. Jag fick en Gaisdräkt när jag var sju år, och på den vägen är det. Jag är den förste, och förmodligen ende, gaisaren i släkten. Men jag älskar Häcken och gillar det den klubben står för.

VAD GÖR DU PÅ FRITIDEN?

– Inte mycket. Går ut med hunden och lever väl som de flesta andra. Men jag försöker vara en bra idrottspappa.

VI ÄR NÅGRA STYCKEN SOM VILL SE RONNY JÖNSSON IGEN.

– Det lär inte hända. Jag är för gammal och vissa saker mår bäst av att få vila i frid.

MAN BLIR JU LITE AVUNDSJUK NÄR MAN SER DIG DANSA MED PETRA NIELSEN.

– Det ska du bli. Hon är fantastisk. Helt lysande. Peter Jöback fick jobb på Broadway under semestertider när det behövdes vikarier. Petra gjorde Chicago på Broadway mitt i högsäsong. Det är stort. Fast hon fick inga jobb när hon kom hem igen. Sverige i ett nötskal.

ANNONS

POLITIKEN?

”Jag har hållit några 1:a majtal, men längre än så sträcker det sig inte. Politiker tänker för mycket och känner för lite.”

FRAMTIDEN?

”Familjen Addams lär väl rulla på och sedan blir det en ny omgång med Leif GW Perssons poliser och Evert Bäckström nästa år.”

OBEKVÄM?

”Det får inte bli tyst. Jag har sagt dumma saker och jag har haft fel, men då får man be om ursäkt. Det är inte mer med det.”

ANNONS