Backa Teaters varumärke är ett av Scenkonstsveriges starkaste, murat i grunden sedan decennier. Med en slogan som lovar att teatern har ”vigt sitt liv till den unga människan som tycker, tänker och vill” är den unga Göteborgspubliken, med lite nationell utblick, faktiskt extremt privilegierad. Sedan flytten från bultfabriken vid Backaplan till plåtverkstan på Lindholmen har det spelats inte bara Dostojevskij, Kafka och Gombrowicz utan också lysande nyskriven svensk dramatik. Pjäser, som regel, med det sköra livet som mättad pant.
I Sofia Fredéns sportdrama Blood on ice rasar de ungas känslor och repliker träffar ömma punkter. Redan texten är en scenisk utmaning: hur gestalta i ord vad som är den mångbottnade innebörden i en fysisk prestation? Hur skildra balansen mellan det lustfyllda och det kravfyllda i träning och tävling?
Pjäsen är en enaktare på en timme och en kvart för mellanstadieelever och utspelar sig på isladans glatta golv. Säkert en svår nöt att knäcka, fast kunde Robert de Niro äta upp sig 25 kilo inför Tjuren från Bronx går det förstås att sätta skridskor på skådespelarfötter. Syntetisk is, som lösningen kallas, är en plast med större friktion än iskristaller, men som arena för Fredéns underfundiga dramatik är scenrummet helt övertygande.
Tre tioåringar tävlar i konståkning och alla vill bli bäst. Toni allra mest, för henne är att förlora som att dö. Nathalie är tekniskt bättre, men hon saknar vinnarskalle. För Alexander är en konståkningskarriär framför allt en väg till ett annat liv. Addera till ungarnas eldiga humör en hägrande resa till Prag för vinnaren, en rysk slavdrivare till tränare, idrottsföräldrarnas förväntningar, frågor om individ och kollektiv, kärlek och kön. Det handlar om skridskoåkning men kunde gälla krig.
Anna Heymowskas scenrum delar publiken på två sidor med isrinken i mitten. En renskalad arena i Backa Teaters anda, och som vanligt är det full attack från start. Trion som spelar pjäsens unga skridskoåkare presenteras med små men tillräckliga sociala attribut: Toni lever med sin ensamstående pappa, Nathalies mamma var en gång skridskoprinsessa, Alexander har det knapert hemma. Relationer och omständigheter att skava emot och växa förbi.
Regissören Malin Stenberg har elegant tagit sig an Sofia Fredéns pjäs och skapat ett slags existentiell konståkningsmusikal. Besläktad, om än mindre stiliserad, med Lisa Aschans långfilmsdebut Apflickorna, där en maktkamp mellan två unga, voltigetränande tjejer i ridhuset fångade den berusande känslan av självkontroll.
Kontrollens pris uttrycks av Tonis pappa Ted, fint spelad av Kjell Wilhelmsen, när han lätt uppgivet konstaterar att för hans dotter är ”hela livet en tävling”. En oskyldig replik, men i sammanhanget ett helt tankekomplex för hur Toni ser på sig som människa. Hon tränar hårt, tuktar sig, blir ursinnig om hon förlorar – ingen svår sak för den unga publiken att koppla vinna-eller-försvinna till vår tidsanda och deras egna liv.
På spel står också den förment svenska frasen ”Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl” (ursprungligen myntad av OS-främjaren Pierre de Coubertin). Här är det vaktmästaren och ex-hockeyspelaren Roffe (Rasmus Lindgren) som får ge barnidrottspedagogiken ett sympatiskt ansikte. Hans raka motpol är den ryskättade tränaren Dominica, Rebecca Hayman i en på kornet överdriven och fantastisk rolig roll.
Många teman stryks an med lätt hand. Som genus, när det ruffa charmtrollet Roffe råkar vädra den unkna åsikten att riktiga killar inte håller på med konståkning. Ramtin Parvanehs Alexander returnerar nypet med en läcker piruett, och vore jag i rätt ålder hade han i den stunden blivit min idol.
Dramatiken är överlag enkel men effektiv, tonen rapp och ofta komisk. Även skridskokonstens mer poetiska drag ges utrymme, som i den vackra drömscenen när Hanna Holmqvists Nathalie skrider in i tyll och vit rök. Hennes rollfigur har lätt för åkningen men svårt med engagemanget, en inre kamp som ges starkt utlopp när hon bryter samman under förväntningarna. Emelie Strömbergs Toni kollapsar av andra skäl. I en smått galen, extatisk skridskoscen lyckas hon med bedriften att närmast befria konsten ur skridskoåkningen. Till slut segrar så lusten, genom fantasin, över kraven.
Även om Blood on ice inte gör barnidrotten jämställdare och schystare skulle det inte förvåna om uppsättningen – liksom ofta med Backa teater – tänder en del unga, rebelliska ljus. Mer istid för konståkning, Göteborg?
.
ÄMNET
Backa teaters uppsättning av Sofia Fredéns pjäs Blood on ice, i regi av Malin Stenberg.
SKRIBENTEN
Sven Rånlund är kritiker och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Masthuggsteatern.
