Utbredd luft gav fokus och inspiration

Vi sitter på den lilla uteserveringen med infravärmen i ryggen. Ännu en utefika, invand av pandemin, detta virus som kom att diktera våra liv, drabbade oss på så olika vis, yrkesmässigt, personligt och som samhälle. Som frilansande musiker minns Johan hur det var för 1,5 år sedan. Hur allt gungade till av den rungande ovissheten, en ovan känsla för Johan som gillar att ha kontroll, buffert och framförhållning.

Fick panik i början

– I början fick jag panik, främst oron för hur jag skulle kunna försörja mig. I vår bransch drogs det hårt i bromsen. Jag hade lite sparpengar, och började genast snegla på vad jag kunde sälja. Allvaret han då kände skymtar förbi i den blå blicken. Men han behövde varken tömma sparkontot eller sälja instrument, tack vare statens krisstöd till kulturen.

– Jag hoppas vi inte glömmer vad som gavs. Ingen svalt och ingen tvingades lämna sin bostad, säger Johan som alltid varit stolt över sitt jobb, stärkt och tacksam över regeringens aktiva roll med stöd och utökade kulturbudgetar. Samtidigt kom pandemin i en tid när han började känna hur allt hopade sig och han behövde sakta ner för att hålla ihop alla livstrådar.

– Jag behövde en förändring och hade sökt till en nordisk masterutbildning i komposition och improvisation på Högskolan för Scen och Musik. Antagningsbeskedet kom i april 2020 och han tackade ja direkt.

– Det är häftigt att studera när man är 45, jag får vara den där äldre som vågar ställa lite dumma frågor, säger Johan.

Ville vidareutvecklas

Med utbildningen vill han vidareutvecklas för att värna den där kärleken som började gro för längesen i sin barndoms hembygd Hedekas.

– Jag var elva år och orkestern Bohus Bataljon besökte skolan. Jag tänkte att det där vill jag också göra, säger Johan som idag har över 500 skolkonserter bakom sig inspirerat av detta. Driven av det viktiga i att unga, särskilt utanför storstadsområden med låg kulturkapacitet, får möta levande musik.

Trummorna blev hans instrument tidigt, det blev musikgymnasium i Uddevalla och 1999 tog han kandidatexamen på Högskolan för Scen och Musik i Göteborg.

– Då insåg jag att jag var proffs, att jag kan försörja mig, säger han och blicken glimmar till. Och det har gått bra, han har kunnat leva på att arbeta med musik.

Musikaliskt ägnar han sig främst åt jazz, jämte ett brett spektrum av improvisationsmusik och spelar i olika band och konstellationer. Genom hela sitt yrkesliv har han undervisat på alla nivåer, med alla åldrar. I kulturskolor, gymnasier och på musikhögskolan. Särskilt gillar han att undervisa barn och unga. Ibland är han tillbaks hos den där elvaårige pojken i Hedekas som överrumplades av mötet med musiken som kanske avgjorde hans livsval. För han ser hur musiken påverkar, väcker ett intresse och gör skillnad hos unga.

Blev konstnärlig coach

– Det är ett ömsesidigt utbyte och de lär mig ständigt nytt med sin nyfikenhet.

När alla spelningar var inställda kunde han trots pandemin ändå medverka som vanligt i sitt återkommande uppdrag som konstnärlig coach för Kultursommarjobb Göteborg både sommaren 2020 och 2021. Tillsammans spelade de unga på gator och torg utomhus för en begränsad publik som törstande efter musikupplevelser.

– Det gjorde att flera hundra ungdomar fick ett vettigt sommarjobb och ett antal professionella kulturutövare engagerades, säger han, märkbart stolt. Han blev också utvald Artist in Residence i samband med Göteborgs 400-årsfirande, som genomfördes under en intensiv sommarvecka i Biskopsgården.

– Det var ett spännande projekt, säger Johan som ständigt vill utmana sig själv, utforska musikens innehåll och uttryck. Men framförallt vill han sprida den, framföra den och dela den med andra. Då fylls musiken med mening, något som blivit tydligt under pandemin, för även om Johan ägnat oräkneliga timmar i sin replokal, spelat in musik och hållit kreativiteten igång, har det där gemensamma skapandet fattats honom.

– Jag har verkligen saknat att spela tillsammans med andra, att trängas i en replokal eller själv gå på spelningar, säger han med ömhet i rösten och tillägger att streaming konserter bara är som konstgjord andning.

Replokalen blev en räddning

Vi tar oss till replokalen, en källarlokal i centrala stan, via en labyrint av korridorer. Där inne är det dunkelt, dovt och vilsamt. Hyllor täckta av instrument och teknik.

– Denna plats och cykeln har verkligen varit min räddning. Jag har tillbringat otroligt mycket tid här, säger han och sätter sig tillrätta bakom trummorna som blänker och låter. Han ser hemma ut och berättar hur arbetsro infunnit sig här, just för mängden tid, den utbredda luften. Möjligheten att vara där flera dagar i sträck, som gett fokus och inspiration.

– Det blev en påtvingad, men oväntad arbetsro, När allt inte rullade på hela tiden blev det tid att tänka, rannsaka sitt liv, funderar Johan.

Så när allt sakteliga börjar återgå ser han med lite nya ögon på sin tillvaro och åtaganden och mitt i allt har han fått ökad tillit till sig själv. Van vid att ta höjd, har pandemin lärt honom att inte oroa sig så mycket, att yttre krafter kan styra och vikten av att varsamt bruka tiden.

– Det har ju gått bra i över tjugo år, jag kanske kan våga ta steget att säga nej ibland, säger han.

Samtidigt som han känner en viss oro för att tempot nu skruvas upp när mycket ska hinnas ikapp, samtidigt som vi saktat ner, oroat oss trötta och ännu påverkas av pandemins väsen.

– Jag hoppas att vi tar vara på det vi lärt oss, tar det lugnt och agerar med omtanke om varandra.

Anna Berglund