"Människor skjuts ihjäl. Bilar sätts i brand. Göteborg slits isär. Hur blev Sveriges framsida ett tillhåll för jihadister och kriminella gäng?"
Budskapet i Göteborgsmoderaternas valfilm var i och för sig svårt att missa, men den politiska diskussionen uteblev. Det bombastiska tilltalet stal hela föreställningen.
Vilket var lite synd – för det riktigt intressanta är kanske att alla partier från vänster till höger pekar ut de växande klyftorna som stadens kanske största problem, även om ingångarna varierar något.
Klyftorna har fortsatt växa
Hur deras respektive förslag för att lösa saken ser ut hade förtjänat en djupare diskussion.
I Jämställdhetsrapporten 2017 ger Social resursförvaltning en tydlig bild av läget på 250 A4-sidor, fyllda med staplar och diagram.
• Där framgår att klyftorna växer – inkomstskillnaderna mellan olika områden har växt kontinuerligt sedan början av 1990-talet och inte har det avstannat under de tre år som gått sedan den senaste rapporten kom.
• I delar av staden växer hälften av alla barn upp med risk för fattigdom – i andra områden riskerar nästan inga barn alls fattigdom.
• Rapporten slår fast att barn mår sämre på grund av familjens dåliga ekonomi, att förtroendet för styret och tilliten till andra hänger samman med utbildningsnivå och inkomst. Och att den sociala rörligheten inte alls är lika stor som under andra halvan av 1900-talet.
Ett problem som angår alla
Kort sagt bor vi i en stad där förutsättningarna att lyckas – med allt från utbildning till hälsa och allmänt välbefinnande – är avgjorda redan vid födseln. Och där skillnaderna mellan olika bostadsadresser blir allt större.
I rapporten får vi också ledtrådar till varför detta är en fråga som bekymrar alla politiker: fattigdom och utsatthet leder till sämre hälsa och ett kortare liv, men också minskad tillit och mindre sammanhållning. Barn som växer upp i utsatthet riskerar oftare att hamna i kriminalitet.
Nej, alla blir inte kriminella – men det finns en koppling mellan ojämlikhet och brinnande bilar.
Så, vad vill då våra politiker göra åt detta?
I det gemensamma budgetförslaget för 2018 skriver allianspartierna att utanförskapet måste brytas. Fokus ligger på att fler behöver gå från "passivt bidragsberoende" till egen försörjning. Det talas om att murarna in till arbetsmarknaden är för höga. Något som ska utläsas att bidragen är för höga och att de enkla jobben måste bli fler.
Partierna oss svaret skyldiga
Allianspartierna – i första hand Moderaterna – brukar också vara snabba att göra en koppling mellan utsatta områden och behovet av ökad polisiär närvaro.
De rödgröna har ett något annorlunda anslag när de skriver om att Göteborg är en delad stad i sin budgetmotion. Där talas det om att minska segregationen genom att höja kvaliteten och likvärdigheten i skolan och att bygga fler bostäder, med större blandning.
Det finns också saker som förenar. Båda blocken slår fast att tidiga insatser är avgörande. Och att alla skolor måste vara bra skolor.
Hur åstadkommer man det? Ja, där är alla partier oss svaret skyldiga.
Insikten är inte ny. Ändå har barngrupperna i förskolan inte minskat, sjukfrånvaron är hög och hål i organisationen fylls ur en vikariepool bestående av unga och outbildade. Och i grundskolan är andelen outbildade lärare oftast lägst där de skulle behövas som bäst.
En trovärdig plan för att lösa det hade varit en bra början.
