Ledsna barn. Visst är det gripande med ledsna barn och visst är sagan till sin natur formulaisk, men Kajsa Bergström Feiff har svårt att ryckas med i berättelsen om Sonia och Adam.
Ledsna barn. Visst är det gripande med ledsna barn och visst är sagan till sin natur formulaisk, men Kajsa Bergström Feiff har svårt att ryckas med i berättelsen om Sonia och Adam. Bild: Emilia Dziubak

Saga om sorg som inte lyfter

En berättelse om sorg och vänskap som aldrig riktigt lyfter. Kajsa Bergström Feiff låter sig blidkas av undersköna bilder och ett sällsynt allvar.

ANNONS
|

Sonia bor på ena sidan havet och Adam på den andra. De känner inte varandra. Men när Adam förlorar sin allra bästa vän, hunden Rufus, tar Sonias katt Missan med henne på en vandring.

LÄS MER: Widmark och Lidbeck litar på sina läsare

Den långa vandringen leder just dit man som läsare gissar att den ska, med det resultat man förväntar sig. Det är onekligen smula förutsägbart. Inget fel med det. Sagan som format är ju till sin själva natur formulaisk. Men för att formeln ska lyfta från pappret och förtrolla just så som en saga bör, behöver den trots allt tillföras något. Ett skimmer. En gnutta magi.

ANNONS
Bild: Emilia Dziubak

Får inte luft under vingarna

Visst är det gripande med ledsna barn. Och visst är det fint och viktigt med vänskap, och dåligt med vuxna som behandlar barn illa. Men utöver ett par ljuvt melodramatiska passager om sorg och död som endast den med ett hjärta av sten kan läsa med helt torra ögon, lyckas Den långa vandringen aldrig riktigt få luft under vingarna. För det som följer den lilla stunden av rörelse är i huvudsak klichéer, lösa trådar och oförklarade anekdoter som alla utgår från Sonias och Missans tumultartade vandring genom världen. Nog kan de vuxnas tillvaro vara gåtfull för de barn som är helt utelämnade åt den, men frånvaron av svar och förklaringar på allt som händer Sonia skapar snarare frustration än mystik. Varför vill cirkusdirektören att hon ska sjunga? Vad hände med den stackars man i trasor som Sonia av misstag råkar lägga fälleben för och som blir tagen av polisen? Varför är det ett hål i en helt vanlig bro?

Men där texten tappar läsaren, fångar dess bilder upp henne igen. För Emilia Dziubaks visuella värld är en underbar, drömskt naturalistisk saga helt i sig själv. Vackra, minutiöst utarbetade bilder i i dämpade toner förstärkta av klara små blänk ger läsningen en nästan filmisk känsla och dramatik. De bäddar dessutom ömsint in och förstärker just det som trots allt är behållningen av Widmarks text – dess respektfyllda, befriande ironilösa gravallvar. Ett tonfall näst intill utrotningshotat i en värld som i allt större utsträckning verkar tro att barn endast kan bemötas med trams.

ANNONS
ANNONS