Jag är bra på att beställa på restaurang. Det är inget jag tänker på, utom när jag ser människor ur min föräldrageneration försöka kommunicera med kypare. Fyrtio och femtiotalister som knäpper med fingrarna och är ofrivilligt dryga, alternativt sitter tysta som möss och undrar vart maten tog vägen.
LÄS MER:Släpp ungarna loss, det är lov!
Och det är ju inte så konstigt. Dagens pensionärer är inte uppvuxna i det Servicesverige jag själv fostrats i, där man snabbt kan köpa exakt det man är sugen på, precis just när man vill, om man bara vet hur man frågar. De flesta som idag är 65 och uppåt hade besökt färre restauranger när de var 30 än min nioåring gör på ett år.
Samma nioåring ville börja i dans för några år sedan. 250 kronor per tillfälle kostade det. Bara att fylla i ett webbformulär! När jag senare fick betala ytterligare 200 kronor för att gå på uppvisningen kände jag mig som en blåst konsument. Lyckligtvis är barn ombytliga och för ett år sedan började min dotter i fotboll istället. För några hundralappar, per år!, fick hon träningskläder, träning varje vecka, matcher, cuper, och tillgång till en klubbstuga. Jag kände mig som en riktigt vass konsument när jag betalade in den jämförelsevis låga summan. Vilken valuta för pengarna!
LÄS MER:Konceptkrogar urholkar själen
På samma sätt som jag knappt kan tro mina ögon när jag varje år betalar in avgiften till Saltholmens dambad, där jag brukar tillbringa en stor del av sommaren. För några hundralappar, per år!, har jag där en egen hyttplats, vid en strand där jag kan gå och basta och sola på ett välhållet och blomsterdekorerat paradis. Snacka om service!
Fast det är ju inte det. Jag är ju inte konsument på Saltholmen och i fotbollens klubbstuga. Jag är föreningsmedlem. Det vet jag ju egentligen eftersom det kommer brev om diverse städdagar, årsmöten och styrelsesammanträden som jag glatt ignorerat, den delen av dealen är vi i min generation inte så intresserade av. Vi väljer bort det på fatet som inte intresserar oss. Vi är smarta servicekonsumenter, men fullständiga föreningsidioter.
LÄS MER:Om kvinnor hade haft digital detox hade Sverige stannat
Först i somras gick det upp för mig. Medan jag och mina jämnåriga låg på Saltholmens solvarma bryggor och diskuterade var vi skulle gå och äta efter badet gick en vithårig kvinna stöttad av en krycka och tömde askfat, kontrollerade toaletterna och ryckte loss ett vissnade blad från pelargonerna bakom entrén. Pinsamt nog var det först då jag på riktigt förstod varför det bara kostar mig några hundralappar per år att ha obegränsad tillgång till Göteborgs mest välskötta havstomt. Vi förväntas alla tydligen typ … delta?
Så om du ser en förvirrad och socialt obekväm åttiotalist på Saltholmens vårstädning som smyger runt och gör tafatta försök att "hjälpa till, döm mig inte för hårt. Jag är blott en föreningsidiot på bättringsvägen. Och om du råkar behöva tips på hur man övertygar en bartender att gå med på att göra nio hotshots på en smockfull och underbemannad krog är det bara att hojta.
