I sin nya diktsamling Till dikten återvänder Malte Persson till poesin till både form och innehåll, om man nu kan säga att han någonsin lämnat den. Dikterna, jämte bokens få prosatexter, står uppställda i jämnsmala rader på sidornas mitt. Det liknar orubbliga tankegångar, sådana tankar som inte vill försvinna hur man än ber dem. Som den ihärdiga tanken på att ägna sig åt något som nästan ingen bryr sig om (dikten). Eller den bild som Persson använder för fenomenet – “Mannen som säljer honung på Hermanstrasse, /men som aldrig säljer någon honung”.
LÄS MER: Malte Persson - Underjorden
En av många saker som upptar jagets tankar är samtiden, i sin mest banala form: Hades är som Twitter: de andra/Hades är som Tinder: de samma. Jag kan personligen leva utan att någonsin igen läsa en enda tanke om Tinder eller Twitter i en diktsamling. I sammanhanget är det ett slags pest eller kolera-grepp. Det är garderat, som att dikten på samma gång vill vara den siste romantikern som narrar vår vulgära samtid och nere med kidsen.
Nära poetisk buskis
Materialet är kort men jag upplever det som intensivt i sitt flöde. Allt som oftast är det roligt och lekfullt. Dikten både är - och misslyckas med att vara en mängd olika saker. Dikten är en gång, ett gung. Nä, gong-gong. Dikten är en nyckelpiga. På vissa ställen slår det nästan över i buskis, som när dikten ritar ett porträtt av Stig Larsson i potatismos.
I dikten Rörande existensen uppger sig diktjaget vilja vara ett subjekt. Man skulle vilja hoppas upp och ner och dansas dansas (alltså inte hoppa upp och ner och dansa). Predikaten anser jaget tynger. Det är betungande “Att vara överhuvudtaget. Och som jag är.” Det är både fyndigt, och smart om man så vill, men även en stark beskrivning av en särskild sorts trötthetskänsla som berör mig.
LÄS MER: Stig Larsson blir för glupsk
Persson har överhuvudtaget ofta beskrivits som “en smart författare”. Man känner sig trygg sedan tidigare med att han behärskar det poetiska hantverket, utgår från att varje utsaga är teoretiskt underbyggd och helt säker på att det finns många referenser som går en helt obemärkt förbi. Som bäst är det när han rör sig undan samtidsmarkörerna, och närmare allvaret, där blir dikten något större. Som i Livets mening (bara titeln är en fröjd) – Vad tjänar hjärnan till /med alla sina ord? /Jag är inte rädd för döden. /Jag är rädd för att ha levat /utan att ha älskat. Vad tjänar dikten till. Det är så bra! Och ändå inryms något slags buskisrim i samma dikt (kammare rimmar med poetryslammare). Man får en känsla av att dikten ljuger om att vara återkallelig, liksom gnager på det egna köttet. För den är väl en vulgär tatuering, som Persson själv skriver. Sedan börjar man fundera på om buskisrimmet i fråga inte är en nödvändig förutsättning för de ovan citerade raderna. Jag landar i att Malte Persson får jobbet gjort.
