Introduceras på svenska. Lone Aburas tillhör en yngre generation danska författare och fick sitt genomslag 2013. Nu introduceras hon på svenska med en hämningslös monolog i jagform.
Introduceras på svenska. Lone Aburas tillhör en yngre generation danska författare och fick sitt genomslag 2013. Nu introduceras hon på svenska med en hämningslös monolog i jagform. Bild: Robin Skjoldborg /Gyldendal

Ingen är fri förrän alla är dömda

Den danska författaren Lone Aburas introduceras på svenska med en imponerande vidräkning med den samtida rasismen. Johannes Björk läser en monolog som drivs framåt av biblisk vrede.

ANNONS
|

Att vägra svara när idiotin kallar - så beskrev Mara Lee en gång litteraturens ansvar i en tid då rasismen genomsyrar allt fler delar av vårt vokabulär. Detta betyder nu inte att svaret inte kan infinna sig i fördröjd form och med kraftig rekyl. Och detta så hårt och precist att den salva som avlossas blir lika förgörande som förlösande.

Så läser i alla fall jag den danska författaren Lone Aburas generalinventering av den danska rasismen i den omistliga boken Det är ett jag som talar (Räkenskapens timme). Aburas hör till en yngre generation danska författare och fick sitt definitiva genomslag 2013 med sin tredje bok, Politisk roman. Där gjorde hon på ett lika engagerat som reserverat sätt upp med självrättfärdigheten hos samtidens vänsterintellektuella medelklass.

ANNONS

LÄS MER: Johanne Lykke Holms debut lovar stort

I den bok med vilken hon nu introduceras för svenska läsare av det unga och intressanta Malmöförlaget Anti vill Aburas förklara varför "huden inte är en accessoar", som det heter i dess första mening. Det är en hämningslös monolog i jagform som ställer läsaren inför en närmast biblisk vrede: "jag vill att Den Stora Sorgen också ska drabba dig, som den drabbar dem som lever med vartenda avslag och varenda fängsling".

Det är inte bara läsaren som ställs till svars, utan även representanter från samtliga nivåer på den danska samhällsstegen: dagisfröknarna som gjorde narr av att jagets egyptiska far inte kunde uttala sin dotters danska namn, nazisterna på fritidsgården, de välvilliga men färgblinda vita antirasister som inte säger sig tänka på hudfärg, exotiserande Tinderdejter, en lektor i litteratur som "förargas över antisemitism men själv är en uppenbar islamofob" och "förryckta folkvalda, uppfuckade på ministercola", som det heter i en genomskinlig karaktärisering av den danska migrationsministern.

Ingen är fri förrän alla dömda.

Det gäller också den röst som talar. Trots genrebeteckningen agitprop (en sovjetisk sammanslagning av agitation och propaganda, som av någon outgrundlig anledning avlägsnats inför den svenska publiceringen) rymmer boken också ett slags självtvivel över författarens funktion och politiska potential: "Jag har aldrig påstått att jag är något annat än en ofullkomlig festdiktare, en politisk aktivistamatör med dåligt samvete".

ANNONS

LÄS MER: Ung svensk poesi går en tung match

Politisk litteratur med en så här kraftfull jag-berättare brukar inte stå högt i kurs ens bland litteraturkritiker till vänster. Detta eftersom den anses luta sig mot en liberal (van)föreställning om ett självtillräckligt och handlingskraftigt subjekt. Men vad Aburas visar är inte bara att ett sådant jag aldrig är givet - det är någonting vissa måste erövra - utan att priset för att ge upp detta vore alldeles för högt: rasifierade får betala med tystnad, osynlighet och nedslagenhet.

Aburas prosa är expansiv, associativ och intensiv. Samtidigt är varje mening som ett vältempererat nålstick, som för att väcka och hålla kvar den läsare som av en händelse skulle vilja vända bort blicken. När det rasistiska våld som är lika påträngande för vissa som osynligt för andra ska genomlysas, då ges inget utrymme för att flacka med blicken.

ANNONS