Inlandet är Elin Willows debutroman.
Inlandet är Elin Willows debutroman. Bild: Frank A Unger

Elin Willows gestaltar främlingskapet med skärpa

En namnlös ung kvinna flyttar till ett litet samhälle nära polcirkeln och blir kvar. Victoria Greve läser en lågmäld debut.

ANNONS
|

En ung tjej flyttar från Stockholm till en mindre ort någonstans nära polcirkeln i Norrlands inland. Hon flyttar dit ingen annan flyttar för kärleken, men redan innan flyttlasset kommit i mål vet båda att förhållandet är över. Ändå bor hon kvar. Varför förstår ingen, allra minst hon själv. Men att flytta tillbaka känns inte heller som ett alternativ. Inte ens när han som hon flyttade upp för börjar plugga på en annan ort och så småningom träffar en ny flickvän. I stället får hon jobb på ortens matbutik, börjar skaffa sig rutiner, och något som liknar ett liv. Supa på Hotellet på lördagar, köpa godis på Olles. Ta bilen och köra planlöst.

ANNONS

Det här är inte den klassiska berättelsen om den unga kvinnan som lämnar storstaden för skogen och för att hitta sitt sanna jag. Snarast tvärtom. Elin Willows gestaltar skickligt känslan av främlingskap genom att låta tiden och rummet flyta ihop och bli en del av berättarens inre liv. Inlandet är skriven i korta kapitel där årstiderna kan växla från stycke till stycke. Snön faller och smälter. Våren finns inte. Kronologin är upplöst. Det kan ha gått ett par veckor eller mer än ett år, dagarna liknar varandra. Berättaren glömmer sin ålder och läsaren får aldrig veta hennes namn. Inte heller namnet på honom, han som först var anledningen att hon flyttade dit. Bybornas inneboende relationer och den väldiga naturen som breder ut sig runt samhället är lika abstrakt och främmande. Den plats och de människor som är mest verklig och konkret är mataffären, en värld som befolkas av Stina, Lena, Fredrik och sommarjobbaren Finn, där köttkvarnen behöver rengöras och nya leveranser av varor packas upp.

Inlandet skildrar ett inre tillstånd, kanske en depression, men utan att ge några förklaringar eller erbjuda tydliga lösningar. Men det är också en lågmäld utvecklingsroman där framåtrörelsen smygs ni i berättelsen genom återkommande teman. Plötsligt börjar isen under fötterna kännas mindre bräcklig och den uppstoppade björnen som stod i källaren på hotellet kasseras så småningom. Konturerna fylls i. En bilolycka mot bokens slut pekar mot en annan, möjlig riktning.

ANNONS

ANNONS