Goda råd inför undergången

När film och media lyfter kärnvapenhot, klimatkris och försvaret ifrågasätts är det gyllene tider för handböcker i överlevnad. Ulrika Knutson tar del av handfasta råd och tanklösa referenser till Förintelsens överlevare.

ANNONS
|

Som blåvinge fick man tidigt träna överlevnad. Blåvingarna var flickscouternas pionjärer, och den första inteckningen i god scoutanda hette Tomtemärket. För det åtrådda märket skulle man kanske göra upp eld, och framför allt visa tålamod och koka choklad åt mor. Allt detta är bra att kunna, också under en katastrof. Särskilt tålamodet är det bra att ha märke på.

Jag har inte tänkt på Tomtemärket på femtio år, men Herman Geijers bok Överlev katastrofen - tolv sätt att förbereda dig leder dit. Den mer handfasta Krishandboken av Niklas Kämpargård andas ännu mera scoutläger. Heter han verkligen Kämpargård på riktigt? Detta är bara två titlar i en hel liten flod av böcker som handlar om överlevnad, kris och katastrof. Hit hör förstås också Prepper-rörelsens alla skrifter, som gjort den fysiska överlevnaden till ideologi, "survivalism". Prepper kommer av preparation, förberedelse, vilket låter apokalyptiskt i sig. Annars tänker vi väl mest på Preppers som de som staplar garderoben full med konserver och stearinljus.

ANNONS

Kämpagårds Krishandboken är konkret och saklig, ger råd om värme, vatten, sanitet, hygien och näring inom strikta ramar. Här lär man sig till och med koka nässelsoppa(!) vilket kanske inte är det första man tänker på under örlog eller jordbävning, men låt gå, det är ju både nyttigt och gott. Ännu mer användbar även utanför kristider är första ABC-hjälpen i olika former, alla borde kunna få igång andning, stilla blödning och lindra chock. Vi lär oss även bygga vindskydd, bunkra vatten och röka älg. Fin träning för Tomtemärket i guld.

Herman Geijers bok varvar handens och hjärtats kunskap, med hjälp av zombies och några överlevnadspsykologer. Som expert på zombie-filmer har han halvt på skämt, halvt på allvar ofta använt de odöda som hjälpsamma symboler för ett tänkt kristillstånd, till exempel klimatkatastrofen eller kärnkraftshaveriet. Det är alltid bra att hålla uppsikt åt sidorna och att kunna svinga en yxa.

Geijer är ju kulturforskare själv och har inte helt glömt vad han lärt om källkritik och skepsis. Med viss bävan citerar han David Jonstads bok Kollaps-livet vid civilisationens slut, där Jonstad försöker leda i bevis att vi, precis som romare och mayaindianer, lever i slutet på en civilisation. Undergången är nära. Tecknen får vi tolka själva.

ANNONS

I sin inledning varnar Geijer hederligt för alarmism, att det det kan vara farligt att dunka på stora trumman i onödan, för det leder till cynism och apati.

Lite oväntat är vår första impuls vid katastrofer faktiskt att hjälpa varandra, skriver Geijer. Därför bör den seriöse krishanteraren inte bara röka älgkött och träna på gym, utan också slipa insikterna om gruppdynamik och tänka som min man fick lära sig i lumpen. Om det hände en olycka skulle man inte vimsa omkring som en yr höna, utan peka med hela handen, harkla sig och säga:

- Jag tror jag vet något om det här, jag tar befälet!

Herman Geijer är inne på samma linje. Utdela gärna order. Gör si! Gör så! Så skapas ordning i kaos.

Så långt kommen undrar någon av oss kanske hur nära katastrofen egentligen är? Och vad skiljer dagens katastroffilosofi från det kalla krigets USA då befolkningen glatt grävde enmansskyddsrum i trädgården, som värn mot ryska kärnvapen? De skulle inte ha hjälpt en katt, men grävde gjorde man.

Prepperstankarna tillhör samma tid. Min egen älskade faster och hennes akademiska vänner fyllde 1961 sina torp med vita bönor, konserver och dasspapper för ett kompani - i väntan på katastrofen efter Grisbuktskrisen. Men ingen tryckte på knappen, Kennedy och Chrustjev gjorde upp. Dasspappret räckte i decennier.

ANNONS

Hur gled åttiotalets glada vildmarksturism med forspaddling och vedhuggning över i dagens dystra knaprande på rötter? Och vad skulle optimisten Hans Rosling ha sagt om apokalypsens överdrivna popularitet? Bland Preppers och likasinnade hade han talat för döva öron. Vi har att göra med två inkompatibla symbolsystem, som verkar frodas sida vid sida.

Zombies, konserver och scoutanda - jag kan stå ut med mycket. Men det jag har svårt för i den här genren är alla tanklösa lån från verklighetens överlevare. Det finns en aningslös biton när Herman Geijer citerar psykologen Viktor Frankls klassiker, Livet måste ha mening. Frankl hade själv som jude suttit i koncentrationsläger, och som psykolog studerat människans förmåga att klara av kriser. Man vet att till exempel religiös tro spelar roll - men det är en komplex fråga, inget vaccin.

Här föreligger faktiskt en risk för renommésnyltning och etiskt underskott. Det stöter mig att man alltför lättvindigt hoppar mellan scoutlekarnas korvgrillning och överlevandes minnen från Hitlers dödsläger.

Förintelsen var ingen naturkatastrof, utan en politisk konsekvens av Hitlers antisemitiska raseri. För de människor som var judar, romer eller homosexuella fanns det inga tolv sätt att förbereda sig för katastrofen, hur många konservburkar de än hade lagrat i garderoben. Deras liv eller död hängde inte på egen förmåga, utan på bödlarnas val. Det är skillnad på katastrof och katastrof. Några katastrofer kan faktiskt förhindras.

ANNONS
ANNONS