MÅNGA RÖSTER. En kort krönika om sju mord består uteslutande av inre monologer, ofta långa och pladdriga – en närmast oöverskådlig mängd med separata röster.
MÅNGA RÖSTER. En kort krönika om sju mord består uteslutande av inre monologer, ofta långa och pladdriga – en närmast oöverskådlig mängd med separata röster. Bild: Jeffrey Skemp

Marlon James ger romankonsten nytt syre

Våldet är ständigt närvarande i Marlon James tredje roman. Mattias Hagberg har läst ett mäktigt men krävande kollage över Jamaicas brutala sjuttio- och åttiotal.

ANNONS
|

Översättaren Niclas Hval har inte haft det lätt. En kort krönika om sju mord är en roman som vilar tungt på sitt jamaicanska idiom. I originalet är texten musikalisk och full av rytmer och svåröversättlig slang, något som tyvärr gått förlorat i den svenska tolkningen.

Nej, det här är en roman som bör läsas i sin ursprungliga form för att verkligen komma till sin rätt – men läsas bör den.

En kort krönika om sju mord, belönad med Bookerpriset 2015, är en sådan där text som i ett enda slag ger romankonsten nytt syre. Ja, detta är verkligen givande litteratur. Men också krävande. Marlon James erbjuder inte läsaren något enkelt narrativ eller någon tydlig dramaturgi att hålla sig fast i. Istället har han byggt upp sin roman som ett kollage. En kort krönika om sju mord består uteslutande av inre monologer, ofta långa och pladdriga – en närmast oöverskådlig mängd med separata röster.

ANNONS

Romanens epicentrum är det misslyckade mordförsöket på Bob Marley i Kingston 1976. Därifrån exploderar berättelsen åt alla håll. Romanens röster tillhör gängmedlemmar, CIA-agenter, poliser, knarklangare, journalister, groupies, musiker, you name it. Listan över karaktärer och sidoberättelser är nästintill oändlig. Den enda gemensamma nämnaren är att alla har någon koppling till mordförsöket.

Detta är alltså en roman utan någon egentlig riktning, utan någon början eller något slut. Istället för att berätta en historia gestaltar den ett tillstånd. Romanens enorma styrka ligger i Marlon James förmåga att frammana en situation och en tid i sin fulla komplexitet. Framför allt ger han en stark och mångbottnad bild av fattigdom och rasism. Varenda sida dryper av det fysiska och verbala våld som uppstår ur maktlöshet.

Ska man ändå hitta någon huvudperson är det kanske gänget. De flesta av romanens röster tillhör olika gängmedlemmar. Framför allt knarklangare i det fiktiva Storm Posse, tydligt baserat på verklighetens The Shower Posse, gatugänget som uppstod i Kingston på sextiotalet, och som sen spreds till Amerika under åttiotalet och tog över mycket av den bloddrypande crackförsäljningen i Miami och New York.

Tyvärr förutsätter romanen en hel del förkunskaper om dessa gäng. Läsaren förväntas känna deras historia, deras maktstruktur och deras koppling till den lokala politiken på ön. Utan den kunskapen blir texten ibland dunkel och svårbegriplig, ja, nästan omöjlig att greppa. Det är en brist. Men en brist som det är lätt att bortse från med tanke på romanens övriga kvaliteter.

ANNONS

Då och då ställs frågan om romankonstens framtid, om den har någon plats i ett nytt medielandskap som premierar bild och ljud framför text. En kort krönika om sju mord är ett slags svar på den frågan. Marlon James visar att det fortfarande finns nya sätt att närma sig verkligheten genom litteraturen. Framför allt visar han på möjlighet att gestalta polyfont och komplext. En kort krönika om sju mord är en syrerik roman. Värd att läsas, och läsas om.

LÄS MER: Romaner som talar med många röster

ANNONS