Folk har blivit tråkigt, förklarar människor i min omgivning jämt och ständigt. Stannar du upp och lyssnar till Järntorgets jazztempo kan du nästan höra bussarnas avgasrör fräsa ut det illvilliga ryktet. Det finns bara ett problem med ovanstående påstående: Om Folk har blivit tråkigt måste också Folk någon gång ha varit roligt. Konstigt, för jag har alltid gått därifrån och tänkt att detta är en enda lång kvällskurs för 30-åriga frilansillustratörer som tryckt ner sin ungdom så framgångsrikt att den ploppat ut på en sandbank i Mikronesien.
Inledningsvis erbjuder stället ingenting som omprövar min uppfattning. Den lilla bardelen är lagd i ett sexigt mörker, väldigt passande för oss som liknar ogräddade kanelbullar i alla andra ljus. En av mina vänner ser plötsligt ut som Antonio Banderas i Zorro. Kasta in i en säck med morötter här och den går hem med någon innan kvällen är över.
Men verkligheten är en trött, underbetald manusförfattare. Du vet att han ska glida över golvet till henne, du vet att den håriga dj:n ska spela den där livlösa låten, besökarna hittar inget effektivt brottargrepp att ruska om natten i. Det faktum att kvällens band Janka Nabay & The Bubu Gang snart ställer sig på scen känns till slut förenat med gammaltestamentliga begrepp som ”frid” och ”nåd”. Människor rör sig in mot huvudlokalen som ska påminna om en grekisk amfiteater men känns som en hal innebandyläktare i Herrljunga. Inredningsarkitekten bakom Folk har verkligen, i en lika heroisk som rörande kraftansträngning, lyckats göra det oerhört svårt att ha kul här.
Bandets elektroniska bubu-pop bankar äntligen självkontrollen ur alla kroppar: människor spränger upp sina händer ur gravarna, reser sig ur passiviteten och börjar dansa. En av tjejerna som glider ut på den snåla dansytan har extremt mycket kläder på sig. Hon klär sig bokstavligt talat som en rökdykare. Skulle i vilket ögonblick som helst kunna bryta iväg i en jourbil genom stadens vägnät, pressa sig in i en brinnande tvåplansvilla och rädda en liten cockerspaniel. En kille intar golvet ensam, han har precis det där ansiktsuttrycket som tränger fram när en hel kråkfamilj av ängslan bor under revbenen. Ingen noterar honom. Uppmärksamhet är ingen mänsklig rättighet, men världen kan verkligen vara synnerligen djävulsk utan att göra något över huvud taget. The Bubu Gang lägger ytterligare ett par hästkrafter till sitt framträdande, frontmannen studsar runt i det beiga ljuset som om alla världens sorger var usla lögner.
Sammantaget blir kvällen en bra påminnelse om varför människor eventuellt har tröttnat på Folk. Stället har ingen vettig nisch, vill framför allt tilltala den socioekonomiska gruppen ”vuxna storstadsmänniskor med kulturellt kapital” men hamnar i nån slö kompromiss mittemellan allt och ingenting. Den gamla klassiska regeln om uddlösa uteställen gäller: Hit går du inte för att du vill, här hamnar du utan att riktigt kunna förklara varför.
