Den stora polisreformen, som snart har tre år på nacken, skulle korta avstånden mellan polisen och medborgaren. Det var vad de nyinstiftade lokalpolisområdena syftade till. Tyvärr har det inte gett effekt. Polistätheten är låg och många poliser är överbelamrade med arbete.
Krister Thelin, tidigare domare ochmoderatstatssekreterare i justitiedepartementet, beskrev i en rapport från förra året varför polisreformen, trots dess skalfördelar, slår hårt mot det lokala polisarbetet: De lokalt placerade poliserna söker sig från yttre till inre tjänst, från mindre till större orter och väljer tryggare framför mer brottsbelastade områden (Timbro 27/2 2016). Allt förenklas av att det numera är samma organisation poliserna rör sig inom.
Thelin konstateradei rapportenatt polisen efter reformen är ”illa rustad att leverera den polisiära närvaro lokalsamhället efterfrågar”. De hinner inte med att agera brottsförebyggande och förhindra mindre allvarlig brottslighet. Polistätheten är helt enkelt för låg och polisen måste prioritera tyngre brott.
På vissa platser har medborgare själva anställt väktarbolag som ronderar i bostadsområden för att motverka inbrott. En lösning som är få förunnat. På vissa särskilt brottsutsatta platser har kommuner eller fastighetsägare hyrt in väktarbolag. Men ska verkligen väktare tillåtas bli signalen till medborgaren att statens våldsmonopol upprätthålls?
Något saknas i den polisiära verksamheten som handlar om synlighet, närhet till medborgaren och det brottsförebyggande arbetet.Detta tomrum skulle svensk kommunpolis kunna fylla.
Torsten Elofsson, tidigare chef för kriminalpolisen i Malmö och numera politiskt aktiv i Kristdemokraterna har förordat ett system med kommunanställda lokalpoliser. Det skulle ge ”hög synlighet och närvaro”, hävdar Elofsson (Opposition Skåne15/8). I stället för att konstant vända sig till poliser som inte har tid, skulle lokalsamhället hamöjlighet att ordnaen dedikerad styrka av poliser.
Sannolikt skulle systemetkunnaunderlätta brottsbekämpningen i både utsatta storstadsområden och på glesbygden, vilket i sin tur skulle underlätta för de ordinarie poliserna.
Även tidigare nämnde Thelin har argumenterat för kommmunpoliser. En sådan lokalt förankrad polisstyrka skulle kunna ”skräddarsys för lokala behov, utnyttja beprövade metoder, ledas och styras med korta ordervägar, ha synlighet, uthållighet, ansvarsutkrävande och ges full politisk tyngd” hävdar han. Det skulle skapa en nivå i svensk brottsbekämpning som idag, med tveksamma resultat, håller på att fyllas av de privata väktarbolagen.
Kommunerna har inte råd medutgifter även förpoliser, invänder vissa. Helt riktigt. Kommunpolisen kan omöjligen finansieras av kommunerna själva. Detta har två viktiga skäl: Olika kommuner har olika ekonomisk kapacitet som inte står i proportion till behovet av polisiär närvaro. Andra skälet är att kommunpolisen måste ha en jämn och professionell nivå, det förutsätter statlig finansiering.
Väktare är en utmärkt åtgärd när företag behöver bevakning av känsliga objekt eller halvoffentliga platser som shoppingcenter. Men dagens utveckling är något helt annat. Väktarbolagen håller på att fylla en roll som aldrig var ämnad för den privata sfären. Var detta verkligen tanken när vår tids största polisreform drevs igenom?