Ola Wong | Pekingsyndromet

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Pekingsyndromet börjar med Pekinghostan. Svenska Dagbladets korrespondent Ola Wong får andningsproblem av den exempellösa smogen i Kinas huvudstad och bestämmer sig för att reda ut varför det blivit så här. Resultatet blir reportageboken Pekingsyndromet, där Wong utvecklar en både faktaspäckad och underhållande journalistisk dramaturgi.

Allting går tillbakatillMao och det parti han präglade med sin despoti. Pekingsyndromet är i analogi med Stockholmssyndromet sviterna av Kulturrevolutionen. De förtryckta har identifierat sig med förtryckaren. Dagens Kina styrs enligt Wong av skärningspunkten mellan makt och pengar. Makten är kommunistpartiet, fullständigt oinskränkt, och pengar föds av en enda faktor: ohämmad, ständig tillväxt.

Massavrättningarna efter maktövertagandet 1949, massvälten under Det stora språnget 1958 och massdeportationerna under Kulturrevolutionen har gjort att kineserna internaliserat partiets historieskrivning och fobier: godtycklig censur av stora och små problemområden, rädsla för bristande samhällsstabilitet. Ett språk som institutionaliserar lögner och fusk. Ett rättsväsen som styrs av partiet och som inte ens ser till att de lagar som existerar efterlevs. Kinas kommunistiska parti är ”en regim som hela tiden vill visa att den är redo att föra krig mot befolkningen, alternativt fruktar att befolkningen ska starta krig mot den”. Många både inom och utom partiapparaten blir sanslöst rika, och ”klasskamp är det sista miljardärer vill ha.” Sammantaget skapar detta en girig och cyniskt uppgiven nation.

ANNONS

Trots pessimismen letar Wong upp dissidenter, från världsberömde konstnären Ai Weiwei till namn- och rättslösa bönder som tvingas bort från sin mark av den groteska urbaniseringsprocessen. Wong förklarar pedagogiskt hur bostads- och infrastrukturbyggandet hänger ihop med hur partikaderna berikar sig. Korruptionen är inte ett systemfel, den är själva systemet.

Men systemet gynnar också exponentiell tillväxt, och därmed tillväxt i hela världen inklusive råvaruleverantören Sverige, eftersom många tjänar stora pengar. Samtidigt är det svårt att få ihop att ett land som snart är världens största ekonomi säljer självdöda grisar som ”billigt kött” och är notoriskt i sitt matfusk. 35 miljoner grisar dör varje år i Kina av sjukdom, hävdar Wong, och får svensk djurskyddsaktivism att likna barnsligheter.

”Kina har blivit rikt”, skriver Wong ”på att sätta ekonomisk tillväxt före etik, ideologi, miljö eller lagar.” Att läsa Wongs utomordentliga Kinaskildring är som att betrakta en blind jättes lek. Ömsom lyfts människor upp, ömsom trampas de ner i leran. Ömsom byggs enorma kraftverksdammar, megastäder, snabbjärnvägar. Ömsom föröds hela landsändar med torka, jordförstöring och missväxt. Lustigt nog använder kommunistpartiet samma retorik som marknadsliberaler när det gäller åtgärder mot miljöförstöring: först måste nationen bli rik för att ha råd med ren och hållbar utveckling.

ANNONS

Boken radar upp svindlande statistik. 10 biljoner yuan satsas på urbaniseringsprojekt fram till 2020. Men 10 procent av jordbruksmarken är förgiftad. Grundvattnet är förstört i 97 procent av städerna. 43 procent av floderna är förgiftade. Kina använder 40 procent av världens stål och cement årligen. Många finansbloggar utmålar Kinas skuggbanksystem, beräknat till 45 procent av BNP, som ett hot mot tillväxten. Eftersom småfolk och privata industrier har svårt att låna i de gigantiska statliga bankerna, satsas pengar i spekulativa pyramidsystem.

Även här förklarar Wong hur det går till i praktiken, och varför. Partiet råder givetvis även över skuggekonomin: om partiet deklarerar att det inte råder någon finansbubbla gör det heller inte det. Och skulle någon, spekulant eller ruinerad småsparare, drabbas och protestera kan denna alltid kastas i fängelse. Partiet kontrollerar all information, även gällande kreditvärdighet och avkastningar. Transparens är ett okänt begrepp.

Det allra viktigaste i Wongs måste läsas-bok är kapitlet om just luftföroreningarna. Eftersom det slår fast sanningar som sällan uttalas i svensk miljödebatt. Kinas energiförsörjning består till 85 procent av fossila bränslen, till allra största delen kol. Även om, skriver Wong, ”USA och Europa går ner till noll utsläpp kommer denna minskning att ätas upp av Kinas ökning.”

ANNONS

Wongs humor är drastisk, när han påpekar att svensk miljöpolitik aldrig kommenterar den kinesiska kolförbränningens ofattbara omfattning och konsekvenser. Och att vi importerar Kinas obefintliga miljöpolitik genom att konsumera billiga kinesisktillverkade varor. ”Här har vi huvudet fast inkört i det blågula arslet”. Om man inte, skriver Wong, har en ”Kinastrategi för sitt klimatarbete, ja då har man ingen strategi över huvud taget.” Kinas tillväxtpolitik spelar ett fruktansvärt spel inte bara med kinesernas hälsa, utan med hela jordens framtid.

Ämnet

”Kina har blivit rikt på att sätta ekonomisk tillväxt före etik, ideologi, miljö eller lagar,” skriver Ola Wong i sin bok Pekingsyndromet. Björn Gunnarsson läser en utomordentlig Kinaskildring och tycker att det är som att betrakta en blind jättes lek. Ömsom lyfts människor upp, ömsom trampas de ner i leran. Och allting går tillbaka till Mao.

Skribenten

Björn Gunnarsson är kritiker och medverkar regelbundet i GP. Recenserade senast Jung Changs biografi Den sista kejsarinnan av Kina.

ANNONS