Vid ett av de koppargröna serveringsborden utanför Badrans Superfalafel i Slottsparkensitter två belgiska tågluffare och äter. Inte långt därifrån står fem unga flickor, alla iklädda i sjömanskostym. Turisterna kastar klentrogna blickar över axeln. Vad är det som pågår egentligen?
Klädkoden i centrala Malmö är inte det enda som är lite off i dag. Längs slottet Malmöhus vallgrav står hundratals, tusentals, tiotusentals människor i led och väntar på att bli insläppta till den stora Mölleplatsen. En bil som åker förbi spelarEn midsommarnattsdröm högt på stereon, och avbryter för tillfället den liveversion av Uppsnärjd i det blå som ljuder från en takterrass intill.”Jaha, nu går de mitt i vägen”, säger en uppgiven polis i sin walkietalkie och inväntar ytterligare instruktioner om kön. Han ser ledsen och ensam ut.
Det är lördagen då Håkan Hellströms turné Rullande åska mullrar in i staden, och tydligt för alla närvarande att det undantagstillstånd som drabbat Göteborg inför samtliga av artistens Ullevi-konserter nu har blivit ett nationellt fenomen.
Unika spelningar varje gång
Tio konserter har avklarats. Tio spelningar på nära tre timmar vardera, nio av dem utomhuskonserter, med gäster som First Aid Kit, Ola Salo och Veronica Maggio. Och publiken har fyllt spelplatserna till brädden.
Några av dem som GP träffar i kön till Mölleplatsen ser Rullande åska för sjunde, åttonde gången i ordningen. Men det rör sig inte om identiska konserter. Stefan Sporsén, trumpetist, pianist och kapellmästare i Håkan Hellströms band, säger att turnéns huvudperson har varit pigg på att ändra i spellistan inför varje speltillfälle.
En del låtar som framfördes på turnépremiären i Stockholm ströks för att aldrig komma åter, och ständigt under resans gång har nya tillkommit. En ny för i kväll blir Dom kommer kliva på dig – som de spelar för första gången sedan 2013.
– De senaste två spelningarna har vi tagit in en gammal låt som vi inte kört på länge: För sent för Romeo. Eller vänta … så kan den ju inte heta. Jag blandar ihop den med För sent för Edelweiss. Du märker ju hur förvirrad jag är av alla ändringar, säger Stefan Sporsén.
Aga och högljudd soul
Han och de övriga i bandet möter oss i lobbyn till hotellet de vistas på under Malmö-besöket. Tiden är knapp; alldeles snart måste de ta bussen till Mölleplatsen och repa ordentligt inför kvällen. Sedan ska de äta tillsammans, och ha en muntlig genomgång av konserten som de har framför sig.
– Vi snackar om förändringarna i spellistan, men också sådant som borde vara självklart. Bara så att vi är säkra på att alla är närvarande. Vi skulle kunna göra det enkelt för oss och bara spela samma set alla konserter. Men som det är nu kan vi inte slappna av. Det gör förstås allting roligare också, för ambitionsnivån blir högre, säger han.
Efteråt är det dags för ombyte. Någon, oftast Mattias Hellberg som blivit gruppens "dj-snubbe", spelar soul och rock på väldigthög volym i logen för att det ska bli feststämning.
– Det har varit dans varje gång innan vi har gått på scenen. Inte minst Håkan dansar. Han har blivit mer och mer en dansman under den senaste turnén. Ibland retar vi honom lite för att han dansar mer än han sjunger, säger Stefan Sporsén.
En inte särskilt välbevarad hemlighet är att några i bandet dessutom värmer upp genom att bli agade av en scenteknikersom är "lite av en sadist".
– Men jag namnger inte någon! Det hjälper faktiskt lite tror jag, och ger en galen adrenalinkick, man vaknartill. Visst är det vansinnigt, men kanske är det bättre med sådana kickar än annat tjack.
Skrock och försiktighetsåtgärder
Finn Björnulfson, bandets slagverkare, säger att det också finns ett element av vidskeplighet under genomgången.
– Någon kanske säger ”shit vad vi gjorde den låten bra förra konserten, man fick gåshud”. Och alla nickar och håller med. Men egentligen menas det motsatta. Att det var för kasst och vi måste skärpa oss. Det säger man inte.
Under Rullande åska har mer skrockfullhet tillkommit i truppen, mycket på grund av den andra konserten på Stockholms stadion i juni. Den som fick avbrytas tillfälligt – på grund av åska.
Prognoser visar att det mycket väl kan mullra en del från himlen också under årets Ullevi-spelningar.
– Tidigare har vi alltid haft extrem tur med vädret. Det har varit försommarvärme när vi spelat på Liseberg sent i september, trots att det regnat i flera veckor innan. Nu är det annorlunda. Det är namnet som gör det, säger han.
Gitarristen Simon Ljungman berättar att dansmattan på scenen blev så hal av regnet att de tvingades ta av sig skorna för att inte riskera att slå ihjäl sig.
– Minns ni efterfesten och hur folk kom dit med kryckor och grejer? Som Klara i First Aid Kit, hon hade bandage kommer jag ihåg, säger Nils Berg.
– Samtidigt var nog den åskan turnéns stora höjdpunkt, säger Stefan Sporsén. Jag skojar inte. I alla fall laddningen som vi alla kände när det blev klart att vi kunde gå på igen.
Nils Berg instämmer och det syns att han småmyser åt minnet.
– Den lilla munsbiten skumpa vi firade med när vi visste att vi fick spela. Det var jättekul.
Vuxit med uppgiften
Saxofonisten och flöjtisten Nils Berg anslöt sig till Håkan Hellströms band 2013 och är tillsammans med Mattias Hellberg på gitarr gruppens färskaste tillskott. Simon Ljungmanhar spelat i truppen sedan 2008, Finn Björnulfson och Labbe Grimelund sedan 2001.
Stefan Sporsén kom med redan under inspelningen av det första albumet 2000 – men brädas ändå av basisten Oscar Wallblom, som är den riktiga veteranen i gänget och den ende av bandmedlemmarna som varit med hela vägen;från de första rusfyllda gigen på Göteborgs trånga indieklubbar.
– Håkans karriär har tagit små steg för varje turné och skivsläpp. Första gången var det väl Kåren vi spelade på, sedan Lisebergshallen, sedan två Lisebergshallar. Nästa steg blev ett halvfullt Scandinavium, och efter det ett helfullt Scandinavium. Vi har lärt oss hur man ska hantera en publik genom åren. Det hade varit värre om vi gått från Jazzhuset till Ullevi på en gång, säger Oscar Wallblom.
Hur hanterar man en publik?
Stefan Sporsén svarar:
– Man lägger till lite takter här och var, väntar med en rad lite längre än nödvändigt, låter publikensjunga vissa fraser. Vi tar ner tempot och bygger sedan upp det långsamt igen, går från svagt till starkt. Folk brukar skita i sånadär tekniska detaljer, men det är viktigt om man ska vigla upp folk. Något så enkelt som ett tonartsbyte kan faktiskt skapa en känsla som de upplever som ett jädra lyft.
Det låter som rena socialpsykologin.
– Det är det. Vi jobbar mycket med det. Och Håkan kommer ju från en psykologmamma, så han kan det där. Han är bra på att få folk att känna sig sedda och nära scenen.
Vad blir den stora utmaningen i år?
– Precis som alla andra ser vi tillbaka på de tidigare Ullevi-konserterna och jämför. Vi vill slå oss själva och göra allting bättre, slå publiken med häpnad igen och ännu mer än tidigare. Därför är det tacksamt att vi slutar på Ullevi, att turnén inte började där. Ullevi blir det stora utropstecknet, säger Stefan Sporsén.
– Förhoppningsvis kan vi ta de bästa pusselbitarna från allt vi har gjort hittills och lägga ihop dem då, tillägger Simon Ljungman.
Mindre armé på scenen
Utöver bandet står en kör på scenen, ledd av den oefterhärmliga LaGaylia Frazier; dessutom har Rullande åska-konserterna begåvats med en mindre stråksektion som ska fördubblas till konserterna på Ullevi.
Gemensamt för alla konserter på turnén är också att de gästas av två av landets mest namnkunniga unga rappare: Erik Lundin och Silvana Imam.
– Det har varit kul att lära känna dem. Deras uttryck påminner ju om det vi gör, samtidigt som det inte alls gör det, säger Stefan Sporsén.
Hur menar du?
– Vi kommer från väldigt olika håll musikaliskt sett. Men det har inte alls varit svårt att samsas om scenutrymmet. Vi hittar gemensamma plattformar. De är enormt skickliga textbehandlare båda två, som Håkan, och de skriver om liknande ämnen, som tillkortakommanden och längtan. Det har varit grymt att se samspelet dem emellan.
Labbe Grimelund skrattar.
– Faktiskt har vi fått bra omdöme av Silvana och Erik. De är imponerade av att vi kan stanna uppe så sent och festa fast vi är gamla gubbar. Om det är någonting att vara stolt över eller inte är en annan fråga, säger han.
Lovar snart återseende
Även om det festas en del, så är inte turnén utan sina sorgmoln. Snart är Rullande åska över och Håkan Hellström har sagt att han ska ta en paus på ett eller två år från livespelandet efter det.Stefan Sporsén medger att det har börjat pratas lite om separationsångest nu när sommarens äventyr närmar sig slutet.
– Men man ska inte överdriva det. Håkan har ju alltid hållit sig undan efter en avslutad turné. Istället för att göra minikonserter och hoppa på något festivalgig ägnar han tid åt att skriva på nytt material.
– Efter förra Ullevi-konserten fick vi ett sms redan morgonen därpå med förslag på vilka låtar vi kanske borde spela i december. Så tro inte att han kommer vila huvudet och tankarna under den här tiden. Snart är vi tillbaka igen.
Hellströms band
Oscar Wallblom, bas, med sedan 2000. Tidigare medlem i Augustifamiljen. Var med och grundade Hästpojken.
Simon Ljungman, gitarr, med sedan 2008. Spelar i Augustifamiljen och sjunger i egna bandet Selest.
Mattias Hellberg, gitarr, med sedan 2013. Har varit verksam sedan 80-talet och bland annat spelat med Nationalteaterns rockorkester och Soundtrack of our lives.
Labbe Grimelund, trummor, med sedan 2001. Har spelat i Whipped cream, Souls och Augustifamiljen.
Finn Björnulfson, slagverk, med sedan 2001. En av Sveriges främsta utövare av brasilianskt slagverk och har samarbetat med bland andra Miriam Aida och Timo Räisänen.
Stefan Sporsén, trumpet och piano, med sedan 2000. Spelar i Augustifamiljen och har ett digert musik-cv.
Nils Berg, flöjt och saxofon, med sedan 2013. Jazz-stjärna i populära kvartetten The Stoner.
Bandet har också en kör bestående av LaGayla Frazier (frontsångerska), Ingela Olsson, Annika Granlund och Kerstin Ryhed.
