Podden Skäringer & Mannheimer har en miljon nedladdningar i veckan just nu. Det är enligt egna uppgifter, men stämmer de vore det inte konstigt. För podden är det mest befriande, uppläxande och underhållande som går att lyssna på just nu. Och oj vad Sverige, Göteborg och humorscenen behöver det.
Det finns en dramaturgi i podden som är genial om den är arrangerad, fascinerande om den är sann: Mia Skäringer och Anna Mannheimer har aldrig träffats förut och totas ihop av Göteborgs superproducent Cicci Stenborg eftersom de nog kan ha kul och göra en bra podd ihop.
Så plötsligt sitter Skäringer och Mannheimer framför en poddmikrofon och försöker lära känna varandra. Det är upplagt för social katastrof och det är också så det känns efter första avsnittet. Det skramlas med porslin, dricks enorma mängder kaffe och producent-Cicci sitter i bakgrunden och skrattar alldeles för högt åt skämt som inte är tillräckligt roliga.
Dialogen är nervöst pladdrig och Mannheimer försöker ihärdigt bända upp samtalet med att dela sina fördomar om Skäringer. Det tar sig, men lyfter inte. Men. Något lossnar under huven.
I avsnitt två refererar Göteborgsduon till den första inspelningen som en slags terapi, som att något förlöstes. Energin i andra avsnittet blir helt annorlunda och nu uppstår en förtrolighet, som att de just upptäckt en själsfrände. Fortfarande finns inställsamhet, en sådan som uppstår när två personer är nykära och vill hitta sina likheter i allt och avsluta varandras meningar. Men nu är det inte längre plågsamt. Min inledande tveksamhet vänds snart till beroende. Jag lyssnar mer, skrattar mer, förstår mer. Kaffekoppsskramlet och gapskratten från producenten blir plötsligt en viktig ljudkuliss, en inramning till en innerlig, rolig fikapaus som vi får tjuvlyssna på.
Det känns unikt. Som att bevittna födseln av en relation och en humorduo med sällsynt stark aktualitet och politisk tonträff. Det är efterlängtat.
Få saker känns så deprimerande med Göteborg som att den fortfarande definieras av namn som Lasse, Ingvar och Glenn. Lika deprimerande är det att kvinnor på svensk humorscen ofta är ett udda inslag, en krydda, snarare än huvudakt.
Skäringer & Mannheimer bryter mot allt det.
Dels för att de så snabbt etablerat sig – en miljon nedladdningar per vecka är extremt mycket. Dels för att det är närmast oväntat befriande att i en så etablerad podd slippa referenser till Humlegården och Skanstull, och i stället få Slottskogen, Järntorget och Kortedala.
Men framför allt är det så SKÖNT att det är två kvinnor som på ett så intelligent, sårbart och brötigt sätt tar så självklar plats. Det är privat, trivialt och ibland också snuskigt på det sätt bara etablerade komiker-män kunnat komma undan med (och hyllats för). Det är feministiskt utan att någonsin bli politiskt.
Efter bara tio avsnitt är podden redan Sveriges största. Det verkar som att Sverige varit svulten på humor och personer som bryter mot vad vi tidigare matats med. Jag håller med. Om det här är “kvinnlig humor” så vill jag aldrig mer lyssna på något annat.
