Påskafton i dag, påskdagen i morgon. Då brukar människor fylkas i kyrkorna för att fira att kristendomens stora mirakel har ägt rum. Prästen kommer med glädjebudet: Kristus är uppstånden! Församlingen svarar: Ja, han är sannerligen uppstånden!
I år blir det dock klent beställt med den gemensamma glädjen. Gudstjänster definieras enligt den offentliga regelboken som ”allmänna sammankomster” och i sådana får sedan slutet av november 2020 maximalt åtta personer ingå. Med två präster, en organist, en kyrkvaktmästare och en kyrkvärd på plats blir det utrymme för en menighet på hela tre personer.
Risken är stor att det som skulle vara en ljusets stora stund i stället blir en tämligen ödslig upplevelse, inte bara för de åtta tappra själar som samlas i ekande domkyrkor och det småländska tajgabältets Tegnérlador, utan även för dem som följer övningarna på Zoom. Virtuell nattvardsgång och psalmsång framför skärmen hemma på kammaren kan säkert vara bättre än inget, men att gå miste om den mänskliga samvaron är att gå miste om något ytterst väsentligt. En påsklilja i mejlen är något annat än att få en levande blomma i handen på kyrkans trapp.
Jag är ingen flitig gudstjänstbesökare, men jag kan inte annat än förundras över hur obekymrat pandemipolitiken behandlar troende. För dem är inte religionen en fritidssysselsättning jämförbar med att lära sig franska eller gå stavgång utan kan vara en tillvarons bärande bjälke, något som skänker mening åt livet och utgör en central del av förståelsen av vem man är.
Allvaret i detta har lagstiftaren tagit till sig även i det numera så sekulariserade Sverige. Regeringsformens andra kapitel försäkrar att var och en är ”gentemot det allmänna tillförsäkrad” friheten ”att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”. Religionsfriheten nämns notabelt nog inte i paragrafen om vilka grundlagsskyddade fri- och rättigheter som ändå kan få inskränkas i lag.
Kontrasten är slående mellan grundlag och pandemipolitik. Samtidigt som religionsfriheten tillmäts mycket stort värde i grundlagen har de religiösa samfunden drabbats av betydligt hårdare restriktioner än många andra verksamheter, och när det förutskickades lättnader för en tid sedan skulle dessa gälla museer och konsthallar men inte religiösa rum. Varför är kyrkor farligare än museer, frågade då biskop Fredrik Modéus. Jag har inte sett att han fått något vettigt svar.
Pandemidebatten präglas för tillfället av krav på hårdare ingrepp. Men lika självklart som att det behövs restriktioner för att begränsa smittan, lika självklart borde det vara att kräva mycket väl grundade sakskäl för ingrepp i grundläggande friheter. Har de så stor smittobegränsande effekt att de är värda sitt pris eller görs de av symboliska och politiska skäl eller i from förhoppning om att de ska göra åtminstone någon nytta?
Frågan kan ställas om flera av åtgärderna som nu gäller, men allra helst om begränsningarna som drabbar religionen. De speglar en märklig aningslöshet inför det faktum att människor kan ha ett andligt liv.
