Noterbart är att huvudrollen i årets två svenska publikfilmer görs av Robert Gustafsson. Av detta kan man möjligen dra slutsatsen att utan Gustafsson skulle hela den svenska filmbranschen gå i konkurs.
Första filmen sågs av över en miljon svenskar
Jo, det handlar om uppföljaren till Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013). En film som sågs av en bra bit över en miljon svenskar på bio och en film som jag gav en fyra i betyg. Likheterna med Forrest Gump var lite väl uppenbara, men regissören Felix Herngren levererade en konstant underhållande skröna med skådisar i toppform och sensationellt skickligt arbete från smink/maskavdelningen (både Love Larson och Eva Von Bahr blev Oscarsnominerade).
Som en dålig Jönssonligan-film
För att kort sammanfatta Hundraettåringen som smet från notan och försvann så är det den första filmen en gång till, men sämre. Filmen har ingen litterär förlaga. Regissörerna Felix och Måns Herngren tror att det räcker med att ställa Gustafsson, Iwar Wiklander och en apa framför en kamera, men det gör det inte när den yttre handlingen påminner oroväckande mycket om en dålig Jönssonligan-film från det tidiga 1980-talet.
Börjar på Bali
Hursomhelst. Filmen drar igång på Bali där den märkvärdigt pigge 100-åringen Allan Karlsson och polaren Julius (Wiklander) levt ett liv i lyx i ett år. Dessvärre börjar pengarna ta slut (det blev lite för många kasinobesök). Nya stålar måste in. Då gäller det att hitta det superhemliga receptet till den ryska lemonaden Folksoda som, under det kalla krigets dagar, hade potential att krossa Coca Cola.
Alla vill lägga vantarna på receptet. CIA, mystiska ryska och tyska kvinnor.Annars mest småtrötta upprepningar från den första filmen. Tillbakablickar från när Allan träffade Leonid Brezjnev. Nixon och Kissinger är med på ett hörn. Spelplatserna växlar mellan Moskva, Berlin och Malmköping, där den extremt inkompetente polisen Aronsson (Ralph Carlsson) får oväntat CIA-besök.
Bara gjord för att tjäna pengar
På det filmtekniska planet håller Hundraettåringen hög klass. På slutet en scen, som inkluderar en handgranat, som är rolig på riktigt. 108 minuter går inte långsamt. Några sidohistorier är helt överflödiga.
Problemet är att vi redan har sett Gustafsson som hundraåring. Det är väldigt uppenbart att den här filmen bara är gjord för att tjäna pengar och inte för att utveckla filmkonsten, om man säger så.
Fotnot: Filmen har premiär på Juldagen.
