Snacket går om öppningsscenen i SVT:s nya kriminaldrama Midnattssol. Jag kan lova att ni kommer att haja till. Den är våldsam – och våldsamt snygg.
För mig är det dock en helt annan scen som dröjer sig kvar efter att jag har sett alla åtta avsnitt och som säger något om varför jag tycker att serien är värd högsta betyg.
Vi är halvvägs in i säsongen, mor och son sitter vid ett köksbord och efter år av hemligheter och lögner försöker de sätta ord på de svåraste känslorna.
– Tror du att du någonsin kommer kunna älska mig utan att känna smärta? frågar han.
– Jag vet inte, viskar hon med tårarna rinnande.
Det är en lång scen, mättad av ångest och krävande för både skådespelare och publik.
Regissörerna Stein & Mårlind vågar låta den känsliga scenen ta tid, vilket är väldigt ovanligt i krimgenren. Så gott är deras självförtroende och deras tilltro till sin publik.
Med det sagt så är Midnattssol inte alls långsamt berättad, tvärtom. Det går undan i ramberättelsen, där polisen ställs inför en rad otäcka mord med rituella förtecken i Kiruna med omnejd.
Det första offret är fransk medborgare och den franska polisen Kahina Zadi (Leïla Bekhti) skickas upp till Kiruna, där midnattssolen ger henne allt värre sömnproblem, för att bistå utredningen.
Internationella samproduktioner med skådespelare från flera länder har slagit fel förut och Zadis närvaro i de svenska fjällen känns till en början inte helt självklar, men det funkar oväntat smidigt med spel på omväxlande engelska, svenska, franska och samiska och snart tänker jag inte på det.
Till stor det är det Leïla Bekhtis förtjänst. Hon är helt fantastisk och lyckas ge sin lite kantiga polis på uppdrag i främmande land både djup och känsla. Gustaf Hammarstens åklagare Anders Harnesk inleder blekt, men växer och utvecklas under seriens gång.
Zadis och Harnesks personliga öden blir minst lika intressanta som mordgåtan de nystar i, på ett sätt som känns igen från succédramat Bron, som Mårlind & Stein var med och utvecklade.
Det som lyfter Midnattssol ännu ett snäpp är att så många av birollerna också tillåts vara mångbottnade. Lägg märke till gruvarbetaren Kimmo (Albin Grenholm) och polisen Thorndahl (Jakob Hultcrantz Hansson), hur de omväxlande blottar goda och onda sidor. De är helt enkelt mänskliga och därför oavbrutet spännande att följa.
Undantaget är väl Peter Stormare, som sin vana trogen spelar Peter Stormare. Det blir lite för mycket Jägarna för min smak. Upphovsmännen balanserar det genom att ge honom begränsat med utrymme, vilket också är modigt när man har ett så känt ansikte med.
Som om det inte vore nog så är Midnattssol en berättelse om rasism och förtryck av ursprungsbefolkningar, om gruvindustrin, om glesbygden, om identitetssökande i en samtid där människorna är reducerade till utbytbara kuggar i omänskliga maskinerier.
Det är ambitiöst på gränsen till dumdristigt. Just därför är det så oerhört glädjande att få skriva att Midnattssol når hela vägen.
Ni har åtta timmar förstklassigt svenskt kriminaldrama framför er.
