Att samtala med Theodor Kallifatides under ett par timmar är att lösa biljett till en intellektuell tivoliattraktion. En fängslande färd genom historien. Man kastas hit och dit. Svaren tar ofta oberäkneliga omvägar via film, språk, minnen, grekisk mytologi, litteratur, politik. Vi ses där allting började. 1969 publicerades hans första bok, diktsamlingen "Minnet i Exil", på Albert Bonniers Förlag. Han hade bara bott i Sverige i fem år och följebrevet som han skickade till förlaget, det enda han kände till, innehöll flera stavfel. Efter tre dagar fick han svar från högsta hönset, bokförläggaren Gerard Bonnier.
"Unge man, kom förbi på tisdag så ska vi skriva kontrakt."
Theodor Kallifatides skiner upp när han återger historien. Att stå utanför och bli insläppt i värmen ristar djupa spår. Sedan dess har den svenska romankonstens grand old man producerat ett trettiotal romaner och diktsamlingar. Han har även varit lärare i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, chefredaktör för Bonniers Litterära Magasin, skrivit översättningar och recenserat böcker. Arbetsfliten har han från pappa.
– Min pappa, som var lärare, hade en enorm arbetslust. Men framförallt: en pliktkänsla gentemot sina elever. Han var ensam ansvarig för sex klasser. Ett stort antal barn med varierande behov. Det var svåra tider, några skolböcker fanns inte. Han skrev kompendier till alla sina klasser, i alla ämnen, för hand. När min by i Grekland ockuperades av den tyska armén 1940 var jag två år. Pappa var den första som arresterades i byn, på grund av sitt yrke.
Theodor Kallifatides stannar upp, rättar till skinnvästen, som han bär utanpå en ljusblå linneskjorta. Tänker ett slag.
– Det svåra med mitt yrke är inte talangen, det är många som har talang. Det svåra är just det: karaktären. Att skriva böcker kräver stor kärlek, stor uthållighet, stor disciplin. Du blir inte Björn Borg om du inte har slagit några tusen bollar mot en garagevägg först.
Utanförskapet i fokus
Hans nya roman "Kärlek och främlingskap" rör sig i ett, för den som kan sin Kallifatides, välkänt litterärt landskap; utanförskapet, språket, passionen är övergripande teman. Det är sextiotal och huvudpersonen Christo har lämnat sina föräldrar i Grekland och flyttat till den svenska huvudstaden, precis som han själv en gång gjorde. Mentalt är Christo kvar i Grekland. För att hitta sin plats i det nya landet räcker det inte med att lära sig språket: "han måste byta inälvor också." Sedan möter han den stora kärleken, och allting vänds upp och ner. Christo lär sig se främlingskapet som en tillgång, precis som Theodor Kallifatides en gång gjorde.
– Men det är inget unikt för mig. Det ingår i vad jag skulle kalla den grekiska traditionen som lyder: dit du kommer, du gör ditt bästa. Du fuskar inte. Du blir inte rik genom gangsteraffärer – det finns ingen grekisk maffia i New York! Nej, du lär dig språket, du respekterar landet, och lyckas du kan du en vacker dag återvända. Och ibland återvänder du aldrig.
I det allra första brevet som han skickade hem till sin mamma så skrev han: "Mamma, jag kommer att lära mig svenska bättre än svenskarna!"
– Jag hade ingen tanke på att smyga in bakvägen i samhället.
Jämfört med mitten av 1960-talet när du kom hit, är det svenska samhället mer öppet eller stängt i dag?
– Vi har en helt annan beredskap och andra resurser för att ta emot människor i dag. Det finns etablerade institutioner, hängivna människor som arbetar för att ta hand om dig, olika möjligheter att lära sig språket, ett program. Samtidigt har förutsättningarna försvårats. Det har inte alltid funnits arbete. Och det har inte alltid funnits en medveten politik för integration.
– Men den största skillnaden är att det inte fanns någon aktiv främlingsfientlighet när jag kom hit. I värsta fall fanns det en påfrestande likgiltighet. Man blev inte sedd – med modernare termer. Men det var inga baracker som sattes i brand.
Ser du några lösningar?
– Det jag försöker påpeka så ofta jag kan är: man kan inte ha bråttom med integration. Du kan inte förvänta dig att en ung människa ska komma hit från Bosnien, Syrien eller Grekland i dag, och vakna som svensk imorgon.
Kravbilden är orimlig, menar Kallifatides, men tillägger:
– Det är inte bara Sverige som ska acceptera invandraren, någonting måste också ske med invandraren. Lite mer konkret: Någonstans måste man börja tycka om Sverige för att integrera sig.
”All konst förnyas underifrån”
På hyllorna bakom oss, förlagets skyltfönster, radar den nya generationens litterära stjärnskott upp sig. Nestor Kallifatides läser de allra flesta nutida svenska författarna, säger han, men vill inte peka ut några favoriter.
– När jag träffar nya svenska författare så brukar jag säga till dem: "Jag har läst dig, men du har inte läst mig."
”All konst förnyas underifrån”, säger han med ett pillemariskt leende – "inte av akademier".
– Och den underliggande gruppen är kvinnor. Och med stor glädje konstaterar jag att det är fler och fler kvinnor som skriver. Och som dessutom får upphöjda positioner inom svensk litteratur. Men det handlar också om invandrare. När jag skrev min första bok var jag väl den enda. Nu finns det många.
Väljer kollektivtrafik före taxi
Vi går ut i höstsolen. Theodor Kallifatides fiskar fram en påse rulltobak ur en innerficka. Han har återupptagit rökandet efter ett uppehåll, men begränsar sig till munbloss på pipan. Vi går upp till Sankt Johannes kyrka, ett stenkast från förlaget. Här hade han en avgörande stund som nybliven svensk. En morgon för över 50 år sedan hamnade han här av en slump. Han blickade upp mot fasaden – och kände plötsligt igen kyrkan från Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken".
– Här upplevde jag det som jag talade om innan: jag förstod något om mitt nya hemland. Det var relationsskapande. En nyckel.
När vi är klara ska Theodor Kallifatides ta pendeltåget hem till Huddinge. Han föredrar kollektivtrafiken framför taxi, trots pandemitider. Han vill se människorna. Gå på gatorna. Men någon bokturné, som brukligt, blir det inte. En höjdpunkt med författarskapet annars.
– Att kliva in en bokhandel eller ett stadsbibliotek inför ett samtal .... det är en vitamininjektion av stora mått. Glada röster, nyfikna blickar. Viruset har skapat en glädjelöshet. Men jag tycker inte synd om mig själv. Däremot tänker jag på de unga författarna. Att ge ut sin första bok nu, det måste vara sorgligt.
Skriver du på något nytt?
– Nej, jag kan inte samla mig. Jag läste någonstans att den stora Joyce Carol Oates inte skriver under pandemin. Och om inte hon kan skriva, vem kan göra det då?
Men det är väl inte punkt slut, ännu?
– Det kan hända att skrivandet tar slut. Och om det inte blir något nytt i mitt fall så är det ingen katastrof för någon. Det finns så mycket att läsa redan. När jag skrev den här senaste boken ... plötsligt fick jag en känsla av att det kanske var ett avslut. För att skriva skönlitteratur så måste blixten slå ner i skallen på dig. Och jag kan inte beställa en blixt.
Fakta: Theodor Kallifatides, författare och filosof
Född: I Grekland 1938.
Bor: I Huddinge med hustrun Gunilla Andér. Paret har två barn.
Bakgrund: Flyttade till Sverige 1964 och debuterade fem år senare med diktsamlingen "Minnet i exil". Genom åren har han tilldelats ett stort antal priser, bland annat Stora romanpriset (1982) och Karin Boye-priset (2000). Hans två senaste romaner "Ännu ett liv" (2017) och "Slaget om Troja" har blivit stora framgångar även internationellt. I fjol fick han det spanska litteraturpriset "Premio Cálamo Extraordinario" för den spanska utgåvan av "Ännu ett liv".
Aktuell med: "Kärlek och främlingskap" (Albert Bonniers Förlag).
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
