I skolan följer vi lagen där könsidentitet är en diskrimineringsgrund. Men det är frustrerande att den trygghet som vi försöker skapa för våra unga transpersoner motarbetas av den här hätska retoriken, bara några klick bort i mobilen, där de reduceras till en diagnos - könsdysfori.
När jag scrollar igenom kommentarerna och Gardets svar för att försöka förstå vad som blossat upp efter artikeln blir det tydligt att dessa radikalfeministernas inlägg bara kan bara beskrivas som transfobisk aktivism, även om de förnekar epitetet. De beskriver sig öppet som motståndare till transrättsrörelsen. Gardet beskriver hur en transkvinna bara är en man med könsdysfori. De skriver att transrättsaktivisterna och Gardet (radikalfeminister) är ”varandras politiska och ideologiska motståndare”. Gardet anklagar transrättsaktivister för att vara homofoba utifrån att de ska ha jämfört homosexualitet med psykiatriska diagnoser, men själva reducerar de transkvinnor till att bara vara män med diagnosen könsdysfori.
Transpersoner nedvärderas
Samtidigt skriver de att ”vi vet att könet bara är en liten del av vad som gör en människa till den hon är, nämligen komplexa tänkande varelser med ett oändligt antal personligheter, intressen, preferenser och känslor”. Varför upplever jag då att Gardet inte respekterar just människans unika preferenser och känslor om det råkar vara en transperson? Plötsligt nedvärderas individens känslor, och Gardet uttrycker sig raljant om att du minsann inte är kvinna bara för att det känns så. Föreningen har effektivt piskat upp stämningen mot transpersoner – som redan innan är en av de mindre respekterade grupperna inom HBTQ-rörelsen.
Jag funderar på om de reflekterat över varför könsidentitet är en av diskrimineringsgrunderna i svensk lag. Gardet argumenterar som om könsidentitet som koncept är ett hittepå (endast biologiskt kön spelar roll). Hur resonerar de kring att lagen har erkänt utsattheten för de som inte identifierar sig i enlighet med sitt könsorgan?
Jag är den mer privilegierade om jag drar nytta av att tillhöra normen, där min könsidentitet inte ifrågasätts medan en kollega konstant behöver bevisa, visa och hävda sig som transperson
Cissi Wallin och Unni Drougge ägnar ett poddavsnitt om att kritisera fenomenet offerkoftan. Men är inte motståndet till transrättsaktivisterna en enda stor offerkofta på feminister som vägrar erkänna att vi kvinnor faktiskt inte alltid är det största offret i varje rum? Jag är den mer privilegierade om jag drar nytta av att tillhöra normen, där min könsidentitet inte ifrågasätts medan en kollega konstant behöver bevisa, visa och hävda sig som transperson. Jag, som 186 centimeter lång, vit, heterosexuell, högskoleutbildad kvinna, kommer ha större chans till de jobb jag vill ha, till relationer, fritidsintressen, familjeliv och psykisk hälsa än en transperson. Den vetskapen förminskar inte det faktum att jag också genom livet har missgynnats av att vara kvinna. Feminismen behövs, men den får inte utsätta än mer missgynnade grupper för att få behålla sin offerkofta på.
Främja barn intressen
Jag skriver inte det här som expert varken på trans- eller feministkampen, men som en bekymrad skolkurator. Gardets syfte är bland annat att främja barns intressen. Men att vara en ung transperson i dag är inte sällan förknippat med psykisk ohälsa redan som det är. I år presenterade Socialstyrelsen en rapport som bekräftar att personer med könsdysfori, särskilt unga, har högre förekomst av självskadebeteende och suicidförsök jämfört med övriga befolkningen.
Det handlar således om unga människor som överväger att avsluta sitt liv för att slippa påfrestningen av att inte känna att kroppen stämmer överens med vem de är. I mitt jobb försöker jag göra vad jag kan för att skapa en plattform där det inte är hotfullt att vara sig själv. Där ifrågasättande, ogillande och avståndstagande är något som den som kommer ut som transperson självklart inte ska behöva acceptera. Men Gardets nya, råa ton står rakt i vägen för det arbetet. De riskerar att göra det ännu svårare för eleverna som skolan ofta missar - trots att de är skyddade av lagar som vi är skyldiga att arbeta aktivt med i skolan. Att möta alla elever med respekt utifrån hur de upplever sin identitet är något jag pratar om ofta. Den hänsynen och respekten skulle man kunna hoppas att en organisation som säger sig värna barns rättigheter också skulle visa unga transpersoner.
Sofia Hindhammar, skolkurator i Partille kommun