När jag var tonåring någonstans i skarven mellan 1990-tal och 00-tal letade jag upp min första spelledare på internet. Vi hjälptes åt att baxa upp en madrass som kunde täcka fönstret i hans pojkrum. Sen spelade vi ”Dungeons and dragons” med hans granne och kusin, insvepta i en tung atmosfär av tonårssvett, mörker och kebabpizza.
Vid det laget var rollspel som mest ute. I alla fall enligt den båge Jesper Huor spänner upp i dokumentären ”Mot andra världar” som visades på SVT under fredagen och funnits ungefär en vecka på SVT Play om det svenska rollspelsfenomenet. Jag är ungefär tio år yngre än de som var i mellanstadieåldern på 1980-talet.
Dit härleder Huor rollspelens guldålder – en era som tar slut i och med 1990-talets moralpanik kring skräckrollspelet ”Kult”, för att sen uppleva en renässans tack vare framgångsrika indiespel, påkostade klassikerutgåvor, och konstnärer som Simon Stålenhag, vars målningar nyligen legat till grund för en påkostad tv-serie på Amazon Prime.
Dokumentären har redan fått kritik för hur den målar upp spelkulturen och för att det till stor del är spelmakarna själva som får skriva sin historia.
Pratet om en rollspelsrenässans påminner om en marknadsföringskampanj skriver Petter Larsson i Aftonbladet (11/9). Nördarna som nu vuxit upp och blivit välpolerade entreprenörer med kulturellt kapital stämmer inte heller med verkligheten tycker Johannes Klenell på Arbetet Kultur (8/9).
Han vill vända på steken och lyfta den mörka, subversiva sidan av rollspelskulturen som han menar frodades på 1990-talet, där hälften verkade ha ormar som husdjur eller välta gravar på sin fritid.
Visserligen var mina första spelkompisar dödsmetallare med långt, svart hår som satt i läderrockar och åt rostbiff med händerna direkt ur omslagspappret. Mer bad ass än så var de inte.
Frågan är hur mycket outsiders rollspelare egentligen var, då. Eller ens i dag. Jag har spelat med start up-grundare, långtidssjukskrivna, farmaceuter, kommuntjänstemän och punkare. Genom åren har ingen hobby försatt mig i lika många olika sociala konstellationer som rollspel. De flesta är rätt välanpassade, trots allt.
Kanske för att det ger en viss social kompetens att inte bara kunna ta många olika sorters människor, utan också för att få dem att ha kul.
Själv tänker jag att kritiken handlar om nostalgi. Att slå vakt om berättelsen om sin egen barndom. Och att historien helt enkelt har berättats ett par gånger, på ungefär samma sätt, av ungefär samma personer.
Jag är inte mycket bättre själv.
Men när vi är redo att plocka bort madrassen från fönstret och släppa in ny luft i berättelsen om rollspelen finns det flera intressanta spår att gå vidare på. Som hur rollspelen påverkar andra konstformer, som film och datorspel.
Spelindustrin omsätter i dag mer än filmindustrin globalt.
Pionjären, Äventyrsspels före detta vd, Fredrik Malmberg som i dokumentären visar upp det första manuset till ”Mutant” i sitt garage och rattar sin svarta Porsche genom Los Angeles arbetar i dag med att utveckla animerade filmer genom att använda spelmotorer. Men det går inte filmmakarna djupare in på.
Och filmregissören Josef Fares har blivit stenrik på att utveckla hyllade, berättelsedrivna spel som ”Brothers: the tale of two sons” (2013) och ”A way out” (2018) där hela spelmekaniken bygger på att två spelare samarbetar.
Men det är kanske dags att ta in andra perspektiv än nostalgi.
Läs fler texter av Victoria Greve:
LÄS MER:Zombierna lär oss att förstå klimatkatastrofen
LÄS MER:Hilary Mantel: Historien är inget genrep för vår tid
