LÄS MER:Recension: ”Året med 13 månader” av Åsa Linderborg
LÄS MER:Metoo-revolutionen kom av sig – men bilan föll
Johan från GP:s analysavdelning kommer förbi. Tar sats. ”Vi har skruvat upp kulturens trafikmål med 100 000 till i veckan”.
Jag tittar på skärmen som hänger på kulturavdelningens vägg. En bedrövligt rödfärgad mätare visar verkligheten. Den här veckan kommer inte GP Kultur att bidra till tidningens ekonomiska överlevnad som det är tänkt. Inga gröna siffror. Det svider lite.
Aftonbladets förre kulturchefs Åsa Linderborgs nya bok ”Året med 13 månader” utspelar sig i skuggan av liknande skärmar. Redan på andra sidan stirrar de ner på henne, krassa mätmål som för noga statistik över alla publiceringars genomslag. Skärmarna följer henne genom #metoo och Svenska Akademiens kris som en uppfordrande vålnad. De är inte inskrivna av en slump – i den väv av stämningar som Linderborg väver för att försöka förstå inte minst sina egna texter om Benny Fredriksson är de en underliggande komponent. En ytterligare korrumperande faktor i en bransch som redan innan några digitala mål sattes upp var mycket upptagen med att vara först, bäst och citeras mest.
Expressen kulturs Victor Malm tycker att denna bild, såväl som ”Balladen om Kalle Klick” av Sebastian Mattson (en ny satirroman om dagens mediebransch, ni fattar) är trötta schabloner och ”självbelåten skåpmat”. Redan Balzac skildrade ju murvlarnas cynism!
Det är möjligt att både #metoo-dreven och den outhärdligt långdragna följetongen som var Svenska Akademiens kris hade kunnat uppstå i en annan tid.
Men det räcker inte med en litteraturhistorisk exposé för att svepa undan frågan om vad den mätbara journalistiken gör med journalister och skribenter, såväl som kulturchefer. För även om det i varje journalist bor en liten murvel har den instinkten inte alltid eldats på i samma utsträckning som nu. Decennierna innan medierna på grund av internet hamnade i permanent kristillstånd präglades av motsatsen. Alla annonspengar som nu hamnat i Facebook och Googles fickor var på den tiden hos en mediebransch som dignade av stora sedelbuntar med reklampengar och prenumerationsintäkter.
Det är möjligt att både #metoo-dreven och den outhärdligt långdragna följetongen som var Svenska Akademiens kris hade kunnat uppstå i en annan tid. En helt utan affärsmässiga krav på att vid varje publicering försöka nå så många läsare som möjligt. Men jag tror inte det. Att GP kultur under hösten 2017 exempelvis inte publicerade något som fälldes i pressens opinionsnämnd är förstås resultatet av många och långa pressetiska diskussioner. Men samtidigt kan jag inte helt skaka av mig känslan att det var bra att tidningen just då fokuserade mer på prenumerationer än trafik. Att vi i denna kritiska period i historien därför kunde tänka igenom de stora frågorna ett varv till – medan andra, som Aftonbladet och Expressen, drabbades av klickfeber.
Det är frågor som är värda att ställa sig när GP Kultur nu ska nå ännu fler sidvisningar i veckan. För det är klart att vi kan vässa oss ytterligare – och intressera er mer för vår journalistik. Det gäller bara att vi och övriga tidningar fortsätter att göra det på rätt sätt. Dit når vi lättare om vi också pratar mer om klickens baksida.
Läs mer av Björn Werner:
LÄS MER:Dumt av regeringen att göra det lättare för kulturen just nu
LÄS MER:Kulturen behöver pengar – inte superspridarevent
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
