Efter en annorlunda påsk, valborg och sommar kommer nu den annorlunda hösten. Etappvis har vi skolats in i livet i limbo. Allt enligt SJ:s modell för hantering av förseningar: inled med att annonsera att avgången är uppskjuten med tio minuter och ge därefter nya avgångstider tills tåget två timmar senare är redo för avresa. Resenärerna passiviseras, parallellt med att det nya normaltillståndet sjunker in. Men trots att hösten i likhet med vårens storhelger har marknadsförts som annorlunda är frågan hur annorlunda den egentligen kommer att bli.
LÄS MER:Ska vi ses eller är du fortfarande rädd?
I början av pandemin, när situationens allvar skulle ingjutas, pratades det i tal till nationen om ”solidaritet” och ”individuellt ansvar”. ”Uppoffringar” skulle krävas. Det utmålades ett ”en-för-alla-alla-för-en”-upplägg som harmonierade med den svenska självbildens idé att vi värnar samhällets svagaste. Men efter att ha satts på prov kan den bilden behöva revideras. Intresset för att göra avkall på sin egen omedelbara behovstillfredsställelse, för ett högre syfte eller en annan människa, verkar vara begränsat. Att ta ett steg åt sidan eller avstå från att gå tre i bredd på trottoaren för att bidra till att någon annan kan vistas utomhus är för jobbigt. Det skulle innebära att man måste ta hänsyn, eller i värsta fall att man låter bli att sätta sig själv främst, vilket går emot allt vi lärt oss om egoism som produktivt och sunt. Resultatet är att uppoffringar bara är nödvändiga för den som befinner sig i riskgrupp. De andra kan leva som de brukar.
Ointresset för samhällets förmodat svagaste syns i fördelningen av sympati och beröm.
I innerstadsmiljöer är skyltar om vikten av att hålla avstånd ofta det enda som påminner om att det här året skiljer sig från andra år. Men våra kollektiva insatser fortsätter att lovordas av ansvariga. Det curlas som om det vore valår och Folkhälsomyndigheten skulle ha chans på regeringsmakten om de bara lyckades hålla kundnöjdheten på topp. Ointresset för samhällets förmodat svagaste syns i fördelningen av sympati och beröm. Ungdomar prisas för hur de ställt upp för samhället genom att låta sig undervisas på distans. Samtidigt argumenteras det för att det görs för stor affär av de äldre som, utan anhöriga vid sin sida, dör på äldreboenden, ”De skulle ändå ha dött förr eller senare.” ”Många äldre vill faktiskt dö.” En win-win-situation alltså – inget ont som inte har något gott med sig!
I ett av de där talen till nationen pratades det om att vi, beroende på hur vi hanterade pandemin, skulle kunna se tillbaka på den här perioden med stolthet. Vi har säkert halva loppet kvar på oss. Än är det inte för sent. Och hösten är den perfekta årstiden för uppoffringar! När mörkret sänker sig, värmen dragit vidare och man ändå helst vill vara hemma kostar det nästan ingenting.
LÄS MER:Eget beröm luktar fortfarande illa
LÄS MER:Vi borde skriva ut skam på recept
Ser på: Deckare där poliser ideligen uppmanas att ”take a few days off” efter att i tjänsten ha råkat skjuta ihjäl någon. Funderar över om några dagars ledighet verkligen är nog.
Läser: På diskmedelsflaskan att diskmedlet räcker i ”upp till 25 veckor”. Det står inget om vad som är det lägsta antalet veckor medlet räcker.
Gör: Förbereder en hösttermin i Zooms rutmönster.
Nanna Gillberg är forskare på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Hon arbetar med digitalisering, jämställdhet och det gränslösa arbetslivet.
