Det sägs att svensken längtar ut i skogen. I en artikel i DN av Sverker Lenas säger religionshistorikern David Thurfjell att under svenskens urbana utsida bultar ett granskogshjärta. I samma artikel kan man läsa att enligt Svenska Turistföreningen har intresset för att vandra i skog och mark ökat med 60 procent i jämförelse med förra året.
Mina personliga erfarenheter bekräftar detta. Nästa alla jag känner vill flytta närmare naturen. Som stadsromantiker har jag aldrig känt mig mer ensam.
Grejen är att jag växte upp med med så mycket idyll att det sprutade. Bara klippor, hav, granar och pittoreska trähus vart man än vände sig. När jag berättar om det här för nya bekantskaper får de alltid något drömmande i blicken och utbrister i någon variant av ”gud vad fint.”
Jag säger dock inte vad jag tänker för det skulle bli dålig stämning då. För sanningen är att jag stod i mitt pojkrum och tittade på de astråkiga björkarna utanför fönstret och drömde om skyskrapor som i ”Bladerunner”.
Jag var inneboende hos en hippie som försörjde sig på att spela blockflöjt i gången mellan centralstationen och Nordstan.
Jag minns när jag flyttade in i min första bostad i Göteborg. Jag var inneboende hos en hippie som försörjde sig på att spela blockflöjt i gången mellan centralstationen och Nordstan. Allt som oftast köpte han öl för alla sina pengar så jag fick skjuta till extra för att vi skulle kunna betala hyran. Lägenheten låg mitt i Linnéstaden, precis det område jag drömde om att bo i. Jag hade sällan råd att gå på alla de där krogarna som fanns inom gångavstånd men det spelade ingen roll. För jag kunde öppna fönstren och lyssna på det lågfrekventa, pulserande brummandet från trafiken och vara lycklig.
Visst, det var inte riktigt som i ”Bladerunner” men det fick duga.
När folk lägger ut bilder i sociala medier på sina bara ben på någon strand känner jag ingenting. Jag längtar till oktober och ljudet av bildäck i vattenpölar. Till att stå i Masthugget och titta ut mot Hisingen och se ljusen från trafiken krypa fram.
Jag hatar inte skogen. Att vårda och främja naturen är ett heroiskt arbete. Jag är bara tacksam om jag slipper befinna mig i den.
Det känns som att staden har fått dåligt rykte. Dels för att pandemin slagit undan benen på det mesta av det där som är bra med att leva i en stad. Dels för att själva zeitgeisten är sådan just nu. Jag minns en intervju med barnboksförfattaren Jan Lööf som handlade om när han tecknade serien ”Bellman” i FIB/kulturfront på 1970-talet. Redaktionen klagade på att han ritade stadsmiljöerna alltför mysiga. Dåtidens åsiktskorridor hade bestämt att det faktiskt var ut i skogen alla ville. Vi är där igen. Det hjälper inte heller att så många som faktiskt bor i staden blivit tråkmånsar som vill att det ska vara tyst och lugnt. De kanske tillhör de där 60 procenten som innerst inne vill vandra i skog och mark.
I dag ska en riktig karl kunna skjuta älg med pilbåge och överleva atomkriget genom MMA-träning och prylar gömda i sitt jätteskägg. Själv skulle jag inte överleva en sekund efter katastrofen. Allt jag kan hoppas på är att slutet kommer fort och jag sedan hamnar någonstans där man kan åka Voi och beställa sushi genom en app.
Läs mer av Johan Wanloo:
LÄS MER:Bra om ”indianerna” byts ut
LÄS MER:"Cancel culture” är här för att stanna
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
