Betlehem Isaaks sommarprat är något av en prövning att lyssna på. Isaak avtäcker flera grafiska, helt horribla förstahandsupplevelser av rasism.
En klubbkväll slutar med att fyra väktare, verkligen en bisarr summa individer, håller ner henne i vader och armar. En morgon i Nordstan slutar med djupt obehagliga förolämpningar som rör hennes ursprung. Det svenska majoritetssamhället har, så låter det bitvis, inte givit 26-åringen mycket mer än oförstånd och lidande.
Ofta under dessa nittio minuter träffar Betlehem Isaak en lite högfärdig, ibland nästan helig ton. Hennes sommarprat är fritt från tvivel och fullt av definitiva sanningar.
”Fritt från tvivel och fullt av definitiva sanningar”
Kanske borde nu detta försvaga författarens sak; men inte. I stället finns det något lätt triumferande i hur lite 26-åringen bekymrar sig över att vara måttfull. Isaak kan tala i krävande ordalag, om tunga begrepp som solidaritet och rättvisa. Och allt känns nog en aning överhettat, visst – men likväl blir det mycket fint ibland ändå.
Programmets främsta passager har med hennes far, Dawit Isaak, att göra.
Hon berör UD:s misslyckade diplomati. Hur hon tidigare lyssnade på en ljudupptagning en gång var tredje månad för att minnas faderns röst. Att Isaak den äldre är mycket fäst vid fil och ost är för övrigt en förtjusande detalj.
Betlehem Isaak talar vid ett tillfälle här om hur ilskan nästan har ebbat ut nu; låt oss hoppas att detta inte är sant. Hennes sommarprogram är åtminstone fullt av stor, färsk, viktig vrede.
Sommarpratare 7/7: Sara Bäckmo, journalist, bloggare, trädgårdsodlare
Missa inte det senaste från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
