LÄS MER:Polisen har beslagtagit komikers bok
LÄS MER:Varför gavs Paolo Robertos böcker alls ut?
På GP Kultur bränner vi böcker. Till en början kändes det fel. Nu har det blivit till något av en vana.
Det är inte för att vi hatar dem, eller vill förbjuda det fria ordet. Tvärtom är det dagligen en liten högtidsstund att vittja fångsten av bokpaket som varje dag når redaktionen från landets förlag och egenutgivna författare. Ändå behöver det tvunget göras. Något måste hända med alla dubbletter och orecenserade luntor, annars skulle hela GP snart bli ett ogenomträngligt bokhav.
I ett slag, minst en gång i halvåret, förvandlas så hyllmeter med fantastiska berättelser och viktig information till ”brännbart material”. Och frågan är om det inte är dags att tillämpa detta oromantiska sätt att förhålla sig till boken lite till mans. Boken har nämligen börjat bli lite av ett rött skynke i svensk kulturdebatt.
I dag är boken bara ett format bland många för att tillgodogöra sig det skrivna ordet. En bunt papper mellan ett omslag.
De flesta minns fortfarande debatten 2017, då Janne Josefsson i sitt sommarprat och i efterkommande intervjuer berättade att Botkyrka Kommun brände Astrid Lindgren-böcker med föråldrat, rasistiskt språkbruk av ideologiska skäl. Det räcker dock bara att titta på den senaste månaden för att se hur central boken är i kulturdebatten. Sexköpande Paolo Robertos indragna kokböcker har fått upp kulturchefer på palissaderna. Aron Flams beslagtagna bok ”Det här är en svensk tiger” har också dragit kultursidornas uppmärksamhet till sig.
Så fort en bok är i fara står en kulturskribent där, med dragen lans.
Men ingen av de här debatterna handlar egentligen om böcker. Josefssons poäng var i grunden att det är fel att försöka städa undan vårt förflutna på grund av nya politiska normer. Bråket om Paolo Robertos böcker handlar om att personlig vandel inte ska leda till censur. Upprördheten runt Aron Flam om upphovsrättsfrågor kring hans val om bokomslag.
Det handlar om information. Det boken, sedan Johannes Gutenbergs tryckpress, symboliserar för oss är rätten att ta del av den information man vill, så väl som att sprida den vidare. Därav ryggradsreaktionen. Av samma skäl var nazisternas bokbål en så förskräcklig handling att den fortfarande väcker kalla kårar – på 1930-talet kunde man fortfarande med tillräckligt mycket vilja lyckas radera ut en bok, om inte ur existensen så åtminstone ur ett land.
Men det var då. I dag är boken bara ett format bland många för att tillgodogöra sig det skrivna ordet. En bunt papper mellan ett omslag. Samma text finns nästan alltid i digitalt format, eller rentav inläst. Och inte bara nya böcker. Lämpligt namngivna Project Gutenberg har sedan 1970-talet digitaliserat äldre litteratur och släppt den fri. I maj 2020 finns 62 108 böcker tillgängliga, gratis, online. I Sverige pågår ett liknande arbete på Litteraturbanken.se där svenska klassiker samlas i ett samarbete mellan Svenska Akademien, Kungliga biblioteket och Göteborgs Universitet.
För den som vill värna yttrandefrihetsfrågor i dag är det heller inte i första hand boken man ska bekymra sig över. Det är rätten att få yttra sig fritt, punkt. Det kanske inte skulle vara lika färgsprakande och roligt om kulturskribenter oroade sig ens en tillstymmelse lika mycket över jättar som Twitters faktagranskande ambitioner, Facebooks censurregler eller EU:s upphovsrättsdirektiv. Men det skulle vara betydligt mer nära de utmaningar det fria ordet står inför 2020.
Läs mer av Björn Werner:
LÄS MER:Jag vet inte hur många gånger jag nog inte haft corona
LÄS MER:Chefredaktörer ska inte gissa om corona
LÄS MER:Tindermännen blev 10-talets stora förlorare
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
