Arazo Arif är författare och kulturskribent.
Arazo Arif är författare och kulturskribent. Bild: Nette Sandström

Nu behöver vi ompröva vår syn på förövaren

Trots att #metoo visade hur många kvinnor som har erfarenhet av sexuella övergrepp är antalet män som erkänner att de begått dem försvinnande få. Men för att fler offer ska få upprättelse måste fler förövare också våga träda fram. Arazo Arif menar att den tyska filosofen Hanna Arendts distinktion mellan skuld och ansvar kan vara en väg framåt.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Har du nånsin hört någon säga att metoo gick för långt? Det har jag, många gånger. Och jag har i retrospektiv rört mig från att reagera med ”är du dum i huvudet?” till att faktiskt förstå. Utöver den enorma vinst som nya samtyckeslagen innebar, har inte mycket förändrats till det bättre efter metoo. Människor har lika svårt nu som då, att tro på brottsoffer som anklagar bekanta eller närstående för psykiskt och sexuellt våld. Medial shaming och kollektiv ilska har inte lett oss framåt på samhällsnivå, vad gäller vår förståelse av våldet eller de (män) som utövar det. Våldet som män utövar mot kvinnor ökar dessutom nu i coronakrisen.

ANNONS

Jämfört med hur många som utsätts för sexualbrott, är antalet som erkänner att ha begått sexualbrott väldigt liten. Det blev tydligt inte minst under och efter #metoo inträffade. Överlevare som före metoo hade varit tysta, trädde då för första gången fram som offer, vissa med berättelser om flera år ”gamla” övergrepp. Metoo-rörelsen visade, att som enskilda erfarenheter skulle de flesta av alla kränkningar och övergrepp som fördes fram under metoo fortsatt passera som ”pojkstreck” eller missförstånd. Inte lagbrytande, strukturellt, systematiskt.

Där det finns offer måste det finnas förövare. Anklagelser om sexualbrott riktades under metoo bland annat mot flera namngivna, kända män. Uppgifterna spreds i medierna, men utan att de anklagade hade ställts inför rätta. Situationen skapade såväl ett moraliskt dilemma som ett juridiskt problem: Det var viktigt att kvinnorna fick berätta om vad de varit med om, även om förövaren inte hade anmälts eller dömts innan. Men det är också en mänsklig rättighet enligt FN-konventionen att behandlas som oskyldig till motsatsen har bevisats.

Under kampanjen #metoo på sociala medier delade kvinnor med sig av erfarenheter av sexuella övergrepp.
Under kampanjen #metoo på sociala medier delade kvinnor med sig av erfarenheter av sexuella övergrepp. Bild: Claudio Bresciani/TT

Såhär i efterhand kan jag inte komma på en enda utpekad förövare som erkänt sin skuld, under eller efter #metoo. Juridiskt har flera fall avklarats: Offer som pekade ut sin förövare genom att äga och dela sin berättelse har dömts för förtal, snarare än att få rättslig upprättelse. Några av de kända männen som anklagades då har nu talat ut i media med snyfthistorier. Ostraffade, friade och därmed betraktade som oskyldiga.

ANNONS

Men skuld i sexualbrottsfall är svår att bevisa, särskilt om brotten skett för många år sen och ytterligare så om de tolkas utifrån vår förra lagstiftning, som grundades i en allmängiltig juridisk definition av våldtäkt. Att gärningspersonen skulle ha hotat, använt våld, eller utnyttjat ett offers särskilt utsatta situation och på så vis, mot personens vilja, genomfört ett samlag eller motsvarande. Lagen speglar moralen, sägs det. Att våldta var fel, ändå kunde du våldta utan att dömas för det, eftersom definitionen av brottet var snäv, svårbevislig. Mot denna bakgrund var metoo ovärderligt, trots bristerna i mediebevakningen. Hösten 2017 resulterade i remissen med lagändringsförslag, av regeringen till Lagrådet i december samma år.

Tänk om en del män kan ha gjort sig skyldiga till sexualbrott, ovetandes om att dom gick över gränsen?

Gamla lagen målade oss en extrem bild av hur en våldtäkt går till. Typ: Med fysiskt våld eller mot avtuppad tjej. Jag vet att inte alla våldtäkter går till så, eftersom jag har studerat sociologi och sexualiserat våld i teori, arbetat på kvinnojour, jag är kvinna med egna erfarenheter. Men vet alla lika mycket som jag vet? En sjukt provocerande tanke sjunker in:

Tänk om en del män kan ha gjort sig skyldiga till sexualbrott, ovetandes om att dom gick över gränsen? Jag menar inte att frånta männens ansvar, eller förskjuta ansvaret. Jag menar att vi måste tänka nytt, bortom det vi har tänkt hittills, om vi vill få stopp på våldet. Och för att förtydliga, detta resonemang kan enbart vara potentiellt möjligt att utgå från när det gäller ”engångsförövare”. Det handlar alltså inte om personer som aktivt och trots rådande lagstiftning köper sex, som Paolo Roberto. Inte heller om såna som över tid begår upprepade övergrepp mot ett eller flera offer, som Harvey Weinstein.

ANNONS

Jag minns en kritisk essä jag skrev om den förra lagen redan hösten 2015 (10TAL #21/22). Jag argumenterade för att lagen ledde till rättsosäkerhet för sexualbrottsoffer, redogjorde för min övertygelse om att alla män som begår övergrepp gör det med 100 procent uppsåt, för att dom hatar kvinnor. Två år senare briserade #metoo-rörelsen globalt, budskapet samma: Vi lever i ett samhälle där kvinnor är extremt utsatta för mäns våld, utan att det leder till juridiska påföljder för förövare. Att inse att min övertygelse om männens obotliga, uppsåtliga våldsamhet kanske varit felaktig, tar emot.

En person har upplevt något som ett övergrepp, men eftersom förövaren inte upplevde det så, förvägras offret upprättelse.

Jag provocerar mig själv. Men om så många kvinnor känner sig utsatta, medan så få män erkänner att dom utsätter, kanske vi måste öppna upp för en svårare, mer förståelsegrundad dialog. Jag tänker på den tysk-judiska statsvetaren Hannah Arendt, som bevakade rättegången mot SS-officeren Adolf Eichmann. Arendt ifrågasatte varför domstolen måste bevisa att Eichmann begick folkmord med uppsåt, för att han skulle betraktas som skyldig. Arendt menade, att Eichmann mycket väl kan ha saknat ”intention” bakom handling, på så vis att han saknade förståelse för vilket vidrigt brott han begick, trots sin medvetenhet om handlingarnas karaktär. Nya samtyckeslagen i Sverige vilar på liknande principer.

Backlashen efter #metoo har gjort det tydligare. Det är få som tror på att deras bror, pappa eller pojkvän är våldsam med intention. Man kan inte relatera till en sådan bild av någon man älskar, oftast inte den som blir utsatt heller. Samtidigt blir erfarenheten för överlevare dubbelt så traumatisk, eftersom den aldrig erkänns som ett trauma. En person har upplevt något som ett övergrepp, men eftersom förövaren inte upplevde det så, förvägras offret upprättelse. Om vi lånar Arendts resonemang om Eichmann: Kan en man begå ett övergrepp genom en medveten handling, fast samtidigt i avsaknad av ”intention”?

ANNONS
Hannah Arendt (1906 – 1975) var en tysk filosof som bland annat skrev om Förintelsens anatomi i "Den banala ondskan".
Hannah Arendt (1906 – 1975) var en tysk filosof som bland annat skrev om Förintelsens anatomi i "Den banala ondskan". Bild: UPI

Arendt argumenterar för en klar distinktion mellan skuld och ansvar. Skuld är till skillnad från ansvar alltid personlig, skrev Arendt i essän "Collective responsibility". Skuld är varken beroende av intentioner eller potentialitet, den uppstår ur en handling. Det är fullt möjligt att vara ansvarig för ett dåd man inte har begått, menar Arendt. Men att vara eller känna sig skyldig för ett dåd som man inte har begått, är omöjligt.

Alltså - om vi är ödmjuka inför att ett sexuellt möte ibland kan ha upplevts som ett övergrepp för den ena parten, men inte den andra – kan vi applicera Arendts teori såhär: Även en man som inte känner skuld, kan och bör se sitt ansvar. Axla ansvaret. Vi behöver förstå att en del personer kan ha gått över andras sexuella gränser, eftersom de inte varit vaksamma och inkännande. Detta är ett problem, men vi har ju inte lärt oss att kommunicera och respektera sexuella gränser, preferenser. Samtycke blev lagpliktigt för knappt två år sedan. Våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades så sent som år 1965.

Att tro på ett offer, innebär i förlängningen att erkänna en förövares ansvar. För att fler offer ska få upprättelse måste fler förövare våga träda fram. Erkännandet kan vara svårt, om en själv exempelvis har icke-våldsamma erfarenheter av den som anklagas. Men vem som helst kan göra sig skyldig till att träda över någons gränser, även de vi älskar och känner som goda.

ANNONS

Om vi omprövar vår inställning till sexualbrott och sexualförbrytare, kommer vi kanske närmre målet att fler ska våga erkänna våldsproblematik och gränsöverskridande beteende. Människor måste kunna erkänna sitt destruktiva beteende utan ytterligare pådyvlad skam, utan snarare också få vård och stöd. Även förövare har behov av omsorg. Vi måste se våldsamt beteende mot bakgrund av historien, könsmaktsordningen, lagen och moralen.

Missa inte det senaste från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS