Forskarna förstår inte poängen med kritik

Forskning får stora medel för att genomföra prestigeprojekt där den tredje uppgiften och kritiken helt räknas bort. Sofia Lilly Jönsson tröttnar på att forskare avfärdar recensionerna som ytliga och diskuterar rubriker i stället för att bjuda in direkt.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

Såhär i tider av inställda studentfester minns man sin egen studenttid. Så himla kul var det inte. De där middagarna på lokal med kuvertavgifter som sved i plånboken, där jag alltid placerades vid någon perukstock för att liva upp bordet. Ibland kom inbjudan bara dagar före festen. I dag förstår jag att någon hade tackat nej och att frågan gått vidare till mig på B-listan.

Nu skulle jag tacka nej till en sådan inbjudan. Vill de inte ha mig med från början går inte jag till en fest för att betala notan.

Ändå hamnar jag i mitt yrkesliv tjugo år senare påfallande ofta i en liknande konflikt.

ANNONS

Skriver kyrkomusikens historia

Nyligen kom nyheten om att Kungliga Vitterhetsakademien och Svenska kyrkan gett i uppdrag åt musikforskare och teologer på Uppsala och Lunds universitet att skriva om kyrkomusikens historia i Sverige, en bok på 600 sidor med utgivning julen 2022. Författarna är forskare, runt tjugo stycken, majoriteten är professorer eller docenter. Budget för projektet ligger på 2,5 miljoner under tre år.

Glädje utbröt i kyrkomusik-Sverige och samarbetet mellan aktörer är nytt och intressant.

Men jag såg att det planerats för en fest dit jag inte var bjuden, men ändå skulle få en inbjudan till sist.

LÄS MER:Journalistik är inte en sämre sorts forskning

GP Kultur har flera gånger lyft kulturkritiken till debatt och här har vi, menar jag, ett talande exempel på ett fenomen som behöver diskuteras. Forskarvärlden får stora medel att genomföra projekt utan planering för det som kallas kommunikation, tredje uppgiften, samverkan, eller kritik, alltså det område där forskningen möter allmänheten. Jag har ibland vänt mig till musikvetare med en önskan om att vi kritiker skulle komma med i projekten tidigare, och det är såna här tillfällen jag menar.

Som fackskribent inom musik och kyrka skulle jag sannolikt bli uppvaktad som recensent av boken. 600 sidor som författats under tre år skulle sammanfattas i 4000 tecken med mellanslag. Till min brödtext sätts en rubrik, ingress och kanske en bild, men inget av det har jag valt och bestämt.

ANNONS

Därefter är det fritt fram för forskare och andra i musiklivet att slita recensenten i stycken på Facebook.

Därefter är det fritt fram för forskare och andra i musiklivet att slita recensenten i stycken på Facebook och andra ställen där de träffas – vi kritiker är väl medvetna om att de gör det. Ofta diskuteras mest rubriken.

När jag kollar uppgifterna om kyrkomusikboken med Lars Berglund, professor i musikvetenskap i Uppsala och en av projektledarna, säger han att arvodena till författarna ligger på en ganska modest nivå. Det stämmer, honoraren motsvarar ungefär vad jag får för en längre essä i en dagstidning (bokens redaktörer har emellertid lön).

Men så skriver han: ”Sen har vi avsatt en del pengar för möten och seminarier.” Författarna kommer in i projektet från början och får tid tillsammans. Tid att tänka, samtala, diskutera, skriva, och ingenting av den tiden går till bedömningen.

Tveksamt om forskarna ser poängen

Vad är problemet, enligt mig? Dels handlar det om kritikens förändrade villkor. För trettio år sedan kunde recensenter anställas i dagspressen som gav ganska generöst utrymme åt recensioner av facklitteratur. Så inte i dag – och om jag som frilansrecensent ändå skulle få in en text om kyrkomusikens historia i en dagstidning är det tveksamt om forskarna skulle se poängen med det. Om jag hyllar boken blir de glada och använder artikeln i sin marknadsföring. Om jag kritiserar boken för brister avfärdas jag som mindre vetande. Ingetdera är kritikens syfte.

ANNONS

De enda som slåss för kritiken är kritikerna själva.

Kritikens syfte är en ökad förståelse hos fler. Även forskarna ingår i den kritiska offentligheten, där de breda medierna står närmast allmänheten. Vi som verkar här överlappar kunskapsområden. Men det är något fel på debatten om kritiken. De enda som slåss för kritiken är kritikerna själva. Vi tycker att vi försvarar bildningen och demokratin. Det är vårt jobb att förenkla och dra fram tendenser. För det kallas vi inte sällan ”ytliga” och ”tendentiösa” av akademiker som har förmånen att fördjupa sig i smala ämnen, fastän dagspressreception ju ofta är ett viktigt område för dem i deras forskning.

Hade inte kritiken kunnat komma med från början?

Jag står inför vetskapen om att det kommer en bok på mitt område och att min länk i kedjan redan nu har förhandlats bort. Jag får komma sent till festen eller inte alls. Hade inte kritiken kunnat komma med från början? Jag tror att det måste tänkas nytt om formerna för kritik. Recensenten måste separeras från upphovsmännen – men nog hade det gått att i ett projekt av det här slaget redan från början skapa utrymme för kritiska samtal. Kanske koppla på en utfrågning, göra kritiska läsningar under projektets gång, tillsammans vända sig utåt.

Kritiken behöver utvecklas för att uppfylla sitt syfte. Forskarvärlden måste se sin roll i den processen.

ANNONS

Missa inte det senaste från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatt och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS