En sömnig morgon står jag framför badrumsspegeln och betraktar en mindre bula – eller är det ett myggbett – precis vid hårfästet. Myggor så här års? Knappast. Fast ...tanken triggar min hjärna och snart ser jag framför mig i slow motion hur bulan blir till en böld som växer, och ut kravlar spindlar. Enorma robotliknande metallspindlar som i Steve Spielbergs dystopiska "Minority report". Marscherande målmedvetet i skräckfilms-takt, till stråkar i staccato. Framkallande likartat obehag som duschscenen i "Psycho" eller tortyrscenen i Terry Gilliams Kafka-osande "Brazil".
Med kraft bemästrar jag min skenande tanke. Spindlar. Lägg av.
Å andra sidan. Om någon för ett halvår sedan hade påstått att ett osynligt virus snart skulle skapa panik i hela världen, med katastrofläge som följd, skulle jag avfärdat det som ett dåligt skräckfilmsmanus. Om någon hade insisterat: jo, men det är sant: Miljontals människor kommer att insjukna och dö. Länder kommer att stänga sina gränser och införa utegångsförbud. Skolor stängs. Äldre vågar inte gå ut. Restauranger, biografer, teatrar och klubbar slår igen. Sveriges regering inför förbud mot folksamlingar på fler än 50 personer. Allt ställs in: OS, fotbolls-EM, schlagerfinalen, Gothia cup, Valborg, första majtåg, studentfirande, Cannes filmfestival, ja lyssna på mig. Du kommer inte ens att få sjunga i kör eller fira midsommarafton!
Skräcken stegras inom loppet av några månader. Världsekonomin kollapsar med massarbetslöshet och svält som följd.
I Ecuador läggs lik ut på gatan när anhöriga inte längre står ut med lukten. Ättestupan i Ari Astrids skräckfilm "Midsommar" framstår i jämförelse som närmast barmhärtig.
Science fiction, skräck- och katastroffilm ger oss i vanliga fall möjlighet att bearbeta våra rädslor. Hantera vår ångest inför allt från virus till totalitära övervakningssamhällen, liknande dem i George Orwells "1984", Ray Bradburys "Farenheit 451" eller Karin Boyes "Kallocain".
Men vad händer när din egen vardag blir mer skrämmande än skräckfilmen? När övervaknings-appar skapas för mobilen som kan varna för smittade i närheten. När "Outbreak" och "Contaigon" inte längre framstår som lindrande fiktion. Spring!
När Covid-19 sprider sig på din pappas äldreboende står du utan mentalt visir. Verkligheten slår ut all världens skräckfilm och lämnar dig ensam med chocken. Tvingas inse att dödsögonblicket för många äldre knappast kommer att bli som på film: att få somna in, efter väl avslutat värv, omgiven av nära och kära. Istället kommer många nu att dö helt isolerade, eller i bästa fall med en rymdvarelseliknande person (anhörig? personal? fantasi?) i visir och skyddsdräkt på stolen bredvid.
