I spåren av de restriktioner som den pågående pandemin medför, blottas i all tydlighet dysfunktionaliteter i folkhushållet och på arbetsmarknaden som några har varnat för sedan länge, men som få brytt sig om.
Som har framgått den senaste veckan saknar nu svenska bönder arbetskraft i form av de cirka 16 000 säsongsarbetare från utlandet, mestadels från östra Europa, som årligen kommer till Sverige för att arbeta i jordbruket, främst med trädgårdsskörd – jordgubbar, sallad, tomater, blomkål. Sedan Sverige för drygt en månad sedan införde inreseförbud har vissa ankommande arbetare stoppats vid gränsen – trots arbetstillstånd.
Oaktat den höga arbetslösheten, som dessutom stiger, går det ändå inte att få tag på arbetskraft i Sverige: ”Personerna måste finnas där företagen finns, och lantbruken ligger där inte så många bor. Företagen kan heller inte bara ha anställda som är nya i branschen”, säger Marcus Söderlind på Lantbrukarnas riksförbund LRF.
Uttalandet fångar i sin korthet två allvarliga problem. Trots att vi sedan årtionden har ett utanförskap som omfattar hundratusentals människor, främst invandrare, har vi likväl behövt importera säsongsarbetskraft. (Ett antal andra europeiska länder är i samma situation, för övrigt.)
Vi har byggt och underhållit ett system där personer i Sverige kan vara utanför arbetsmarknaden och ändå försörjas av det allmänna, parallellt med arbetskraftsbrist i ekonomin. Argumentet att arbetslösa i Sveriges tätorter inte skulle kunna ta sig dit där de svenska lantbruken finns, håller inte – Ukraina eller Serbien ligger trots allt ännu längre bort.
För lantbruksföretagen har givetvis lösningen med importerad arbetskraft varit nödvändig för att gå runt, men från ett samhällsekonomiskt, socialt och politiskt perspektiv har systemet inte varit annat än skevt och förvrängt, inte minst med tanke på sända signaler om drivkrafter för arbete, bidrag och självförsörjning.
Det politiska priset att avveckla ett sådant system har kortsiktigt varit högre än att låta det fortsätta att urgröpa samhälls- och arbetsmoralen.
Slutmeningen i citatet från Söderlind fångar samtidigt det andra problemet med utanförskapet. Även om jordbruksarbete ibland omtalas i kategorin ”enkla jobb” förhåller det sig inte så. Ska man på kort tid (skörd/bärgning) med rådande lönenivåer kunna få ut maximalt av tillfälligarbetare, finns inte tid och utrymme för inlärning, provanställning eller arbetskraft som inte håller måttet.
Detta visar också att förslagen, främst numera från Centerpartiet, om att minska utanförskapet genom att skapa fler enkla jobb, dessutom ofta framförda med pläderingar för fortsatt hög invandring, saknar verklighetskontakt (läs ”är fria fantasier”).
Den minnesgode kanske kommer ihåg den dåvarande arbetsmarknadsministern Ylva Johanssons uttalande 2017, då hon angav bilmekaniker som ett exempel på ett enkelt arbete. Det finns nästan inga enkla jobb. Ej heller i jordbruket.
Och det vore inte ens önskvärt. En ekonomi som ska avkasta tillräckligt för att bekosta alla privata och offentliga tjänster kan inte gå runt på enkla, alltså lågproduktiva, arbeten.
Vi har sålunda ställt till det rejält för oss. Men epidemin orsakar inte felen. Den blottlägger dem bara.
