Vi arbetar på det som borde vara Sveriges tryggaste plats under Corona-pandemin. Iklädda nytvättade arbetskläder, symptomfria och desinficerade efter konstens alla regler ger vi omvårdnad och kärlek till samhällets sköraste inom äldreomsorgen. Men arbetsplatsen är allt annat än trygg. Smittan sprider sig på våra äldreboenden och oron lyser i våra arbetskamraters ögon. Är det vårt boende som drabbas härnäst, kommer vi då få den skyddsutrustning som arbetsgivaren gång på gång nekar våra kamrater på andra boenden och hur ska jag kunna skydda mina nära och kära då jag riskerar att smittas?
År av neddragningar
Hur blev det så här? Det var ju nu vi skulle bygga den där muren runt våra gamla som Folkhälsomyndigheten talat om. Skydda de som byggt vårt land och som ofta slitit hårdare än många av oss kan föreställa sig. Men så blev det inte. Rent krasst så har år av neddragningar på personal och minskade resurser till välfärden gjort att allt vi mäktat med att bygga som skydd är en skraltig gärdsgård. När allt färre personal ska hjälpa allt fler äldre på allt kortare tid så sätter det sina spår.
Hade ni lyssnat på oss så hade vi kunnat berätta att det här skulle bli resultatet av alla besparingar. Sjukskrivningstalen har talat för sig själva i många år nu, välfärden håller inte, vi håller inte.
Istället för att satsa på överanställningar inom verksamheterna för att lösa de egna luckorna har man i åratal utnyttjat vikarier på sms-anställningar som gått från enhet till enhet. Den värsta formen av anställning som gör att man inte vågar eller har råd att vara sjuk. Våra vikarier är guld värda och förtjänar anständiga anställningsförhållanden så att även de kan stanna hemma om de är sjuka eller visar symptom på smitta. Som en extra bonus får våra chefer då dessutom ökad kontinuitet och kvalitet i sin verksamhet.
Högre skydd än vanligt
Under ett arbetspass utför vi en mängd omvårdnadsuppgifter i direkt kontakt med våra äldre. Vi vänder i sängar, matar, rakar, hjälper upp och ner i stolar, byter inkontinensskydd, borstar tänder, rättar till kuddar och klappar ett otal kinder. För att kunna det i dessa tider behöver vi ett högre skydd än vanligt, speciellt i kontakt med de smittade. Inte bara för att skydda oss själva utan också för att minska risken att föra smittan vidare mellan våra äldre. Vi har krävt att vi ska få skyddsutrustning och att andningsskydd ska ingå i denna, men inte fått gehör. I alla de moment som nämns ovan riskerar vi att bli smittade även om vi använder visir. Att behöva lägga skyddstopp och kalla in Arbetsmiljöverket för att arbetsgivaren ska lyssna på undersköterskornas oro är för oss absurt. Tillsammans ska vi ta oss igenom den här krisen och vi vill göra det med liv och hälsa i behåll, både för personalen och för de äldre.
Vi har valt vårt yrke för vi älskar det. Vi är undersköterskor för att vi vill det och inte för att vi inte kunde bli något annat i livet. Låt oss och våra arbetskamrater få de förutsättningar som behövs för att vi ska kunna bygga den där muren som vi så förtvivlat gärna vill bygga runt våra äldre.
Ge oss mer resurser till välfärden. Ge oss fler kollegor. Ge oss rätt utrustning så vi kan vara trygga och börja värdera vårt arbete som det komplexa och avancerade arbete det är.
Pernilla Jansson, undersköterska och skyddsombud för Kommunal
Claudia Pedrini, undersköterska och skyddsombud för Kommunal
Sebastian Nilsson, undersköterska och skyddsombud för Kommunal
Anna Skarsjö, undersköterska och Avdelningsordförande för Kommunal