Som journalist ska du normalt sett hålla armlängds avstånd till dem du bevakar. Men när musiken i Göteborg tystnar gör jag ett undantag. När vi inte längre kan ses på klubbar och konserthus och när Pustervik riskerar att inte stå kvar efter att den här skiten blåst förbi är det inte ett normalt läge.
I tidningens värdegrund heter det att GP ska göra skillnad i Göteborg. Vi gör det genom vår journalistik. Den här gången genom praktisk handling.
LÄS MER:Sarah Klang: Det vore katastrof om Pustervik inte klarade sig
Pustervik kallar in några av stadens finaste artister för en konsert som GP sänder. Ni som tittar hemifrån kan om ni vill lämna bidrag till Pusterviks fortsatta verksamhet.
Man kan se det som en utsträckt hand till landets bästa rockklubb och till publiken som brukar vara där. Det är också en manifestation för den levande musiken och vad den betyder i en stad och för oss som bor här.
Ett förlängt vardagsrum
Som musikjournalist på Göteborgs-Posten är Pustervik min förlängda arbetsplats. Som pressläktaren på Gamla Ullevi är för sportredaktionen eller kommunfullmäktige för de som bevakar politiken.
Det är in genom entrén och ned till en plats lite vid sidan framför DJ-båset. Jag står på ungefär samma kvadratmeter varje gång. Jag kommer så nära inpå konsertstart som möjligt. På sätt och vis är det ensamt jobb. Man vill inte vänta på att spelningen ska börja eftersom man saknar sällskap. Sedan snabbt tillbaka till redaktionen för att skriva recensionen.
LÄS MER:Här är artisterna som spelar för Pustervik
För andra, för många andra, är Pustervik snarare ett förlängt vardagsrum. Riktigt bra klubbar tenderar att bli det. Brukar du vara hyfsat ofta på Pustervik vet du vilka de är. Du kanske själv är en av dem.
Några ögonblick som fastnat
När saker ställs på sin spets skärps sinnena och man ser vad som är viktigt. Och så poppar det upp minnesbilder. Det har ju varit så många spelningar, och då har jag egentligen bara sett en bråkdel av allt som hänt där.
LÄS MER:Recension: Sharon Van Etten, Pustervik
Men några brottstycken som gör sin påminda är ögonblicket när Sharon von Etten, under en dånande bra konsert, böjer sig fram och delar det där vrålet i "Seventeen" med en kille längst fram. Fotografen Peter Birgerstam fångade det i en fantastisk bild.
Eller när Jason Isbell tog i så att allt stannade i "Cover me up". När Soundtrack of Our Lives briserade i sin sista (?) spelning i Göteborg och den annars så belevade Fredrik Sandsten kraschade sina trummor. När Sarah Klang gjorde sin första egna spelning på Pustervik och lokalen var galet slutsåld och Klang spottade snus på golvet. Eller när Viktor Olsson från Stenungsund svävade in på scen när han gjorde verklighet av drömmen om att spela just här.
LÄS MER:Jason Isbell får in hela livet på fullsatta Pustervik
Pustervik är en favorit för många artister. Men också en hörnpelare på Järntorget. Utan ett öppet Pustervik går balansen förlorad och hela torget kantrar till ljudet av skramlande spårvagnar och slamrande hotellbyggen. Den levande musiken är ett socialt kitt, en plats, ett sammanhang. En hävstång upp ur vardagslunken. En plats i staden där, under de bästa kvällarna, allting känns lite mer. Det får inget virus sätta stopp för.
