Recension: "This life" – Martin Hägglund

Den svenske filosofen Martin Hägglund har hyllats i USA för sin bok om livets mening, människans dödlighet och den radikala politiska vision den insikten lett honom till. Hynek Pallas undrar om kritikerna bara bläddrat förbi hundratals sidor med marxistiskt testuggande.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Religion är opium för folket! Lönearbete är slaveri! Socialism är demokrati!

Den som känner ett obekvämt déjà vu inför slagorden är ursäktad. De har trots allt varit centrala i några av historiens värsta diktaturer. Därför är det lika viktigt att förstå hur de nu har omvandlats till drivande teser i en färsk filosofibok – som varför denna har blivit brett hyllad.

Den svenske filosofen Martin Hägglund, professor i komparativ litteratur vid Yale, blygs nämligen inte: ”This life – Why mortality makes us free” formulerar en radikal vision om ett samhälle utifrån Karl Marx texter.

Men det är knappast bokens avslutande, hundratals, sidor marxistiskt testuggande som har lockat läsare och lett till en hyllningskör, utan dess högst stimulerande inledning. Här formulerar Hägglund en hardcoreexistentialism som står på två ben: sekulär tro och själslig frihet.

ANNONS

Enbart genom att förstå livets ändlighet kan vi värdesätta det.

Enbart genom att förstå livets ändlighet kan vi värdesätta det. I sig självt ett banalt påstående. Men Hägglund – som tog sig an tid och ändlighet redan i essäsamlingen ”Kronofobi” (2002) – återförtrollar vardagen med hjälp av Karl Ove Knausgård. Att ”fästa blicken”, vara uppmärksam på livet när det sker, är ju poängen med ”Min kamp” och Hägglund utvinner vackert tankar om kroppslighet och döden ur Knausgårds texter.

Varför sörjer vi, varför vårdar och saknar vi om det finns himmelrike och evigt liv? För att visa hur de främsta religiösa tänkarnas bästa ord egentligen handlar om sekulär tro vänder sig Hägglund sedan till Augustinus (300-talets Knausgård), Martin Luther King och C S Lewis. Kapitlet om Kierkegaards ”Fruktan och bävan” (som handlar om Abrahams offer) landar i hur omsorg och egenansvar inte kan baseras på Guds befallning, eftersom han inte kan förstå människans moral, och är bokens överlägset bästa läsning.

Om det här livet är allt vi har följer enligt Hägglund att måttet på värde i samhället måste vara tiden då vi vårdar det. Därmed underkänns religionen och kapitalismen. Så vi måste skapa ett nytt samhälle – det demokratiskt socialistiska. När vi, kortfattat, äger produktionsmedlen gemensamt och fördelar det nödvändiga som behöver göras – eftersom lönearbete är avskaffat – så uppstår denna ”fria” tid.

ANNONS

Där den första halvan av ”This life” i sina bästa stunder är underbart mänsklig – stilistiskt välargumenterad utan att tappa det komplexa i vare sig litteraturen eller existensen – så är introduktionen av det politiska projektet motsatsen. Inte för att det inte är nödvändigt att tänka kreativt kring människans tid och kapitalismens bekymmer under tilltagande robotisering av arbete. Utan för att med varje förklaring Hägglund ger om hur detta samhälle ska formas så försvinner människan tills skalet av en abstrakt utopi är allt som återstår.

Men tänk om jag inte delar denna syn på frihet och inte vill att ett rationellt socialistiskt ”vi” styr tillvaron?

Ingen som är bekant med genren blir förvånad. Det här är kärnan i radikala socialistiska projekt. Och inte så sällan anledningen till att de slutar illa. Eftersom detta samhälle på pappret tycks så gott för individen – hen vars existentiella projekt så målande fastslagits här – så rättfärdigas stegen som behövs för att forma och hålla ihop det.

Men tänk om jag inte har denna syn på frihet och inte vill att ett rationellt socialistiskt ”vi” styr tillvaron? Om jag tror att marknadsekonomins påstådda irrationalitet är bäst lämpad för att människan ska vara som minst ofri? Eller om jag delar åsikten hos den liberale tänkaren Friedrich Hayek, som Hägglund går i rejält enögd debatt med, att ett fritt samhälle erbjuder individen mycket mer än vad han förmår om han bara är fri?

ANNONS

Hägglund skulle svara att jag inte har förstått ”frihet” och ”demokrati”. Sida upp och ner i allt mer påfrestande repetitioner biter han sig nämligen fast i de egna definitionerna av begreppen och fäktas mot alla som inte har formulerat dem som han gör.

Hur ska då klentrogna övertygas om den objektiva sanning som kan börja fungera när världen består av en ”allians av demokratiska socialistiska stater”? Svaret kläms fram med ignorant klämkäckhet men är inte mindre farligt för det: övervinnande av kapitalismen är inte historiskt oundvikligt varför vi genomgående måste ”omvärdera värdet” på hur samhället reproducerar våra liv. Det gäller alla institutioner, produktionsmedel och utbildningar som ska ställas om för att vi ska förstå vikten av det som görs ”i ljuset av Frihetens sfär”.

Var det någon som sa ”kulturrevolution”?

”This life” är en viktig bok, om än inte av samma anledning som dess ideologiska tillskyndare menar. För här finns en manual till mekanismerna som möjliggör det magiska tänkande som antar att socialismen kommer fungera bättre nästa gång:

Först trollar man bort att det funnits någon tidigare gång, genom att påstå att de socialistiska regimerna inte var socialistiska på riktigt. Det görs bland annat genom att argumentera för att ingen tidigare har förstått Marx på djupet. Boken igenom, från Adorno till Thomas Piketty är det ingen som har dragit rätt slutsatser. Det hänger ihop med behovet av att också underkänna socialdemokratin (som man ju annars kan tycka är lämpad för gemensamt ansvar av ett fritt sekulärt liv). Inflika för säkerhets skull, vilket Hägglund gör i Rosa Luxemburgs fotspår, att det ändå var historiska omständigheter som ledde till ryska revolutionens misslyckande.

ANNONS

Så kan man, genom att på 400 sidor inte bry sig om ett sekel av socialistiska erfarenheter världen över eller de många som inifrån dessa regimer diskuterat den tillvaron existentiellt, behålla marxismens oskuld och återlansera några av de tankar som har haft mest bedrövliga konsekvenser.

Samhället behöver ständigt välargumenterade alternativ på humanistisk grund för att utvecklas. Men när det gäller ”demokratisk socialism” och den missförstådde-Marx-genren så innebär det att man bör ägna samma utrymme åt att försöka formulera sig vidare från socialismens fallgropar som att diskutera utifrån kapitalismens sämsta sidor.

För både vänstern och samhället i stort tjänar på att inte göra om gamla misstag.

"This life" kommer ut i svensk, delvis omarbetad översättning i september på förlaget Voltante.

LÄS MER:Så använder sig "Uncut gems" av judiska stereotyper

LÄS MER:Recension: "Nästa gång elden" – James Baldwin

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS