LÄS MER:Järntorget utsett till ett av Europas coolaste områden
LÄS MER:Järntorget – mellan folkhem och miljardärer
Den engelska tidningen The Guardian utsåg nyligen Järntorget/Andra lång till ett av de coolaste områdena i Europa. Nej, nej, nej. Det sista de som slentrianmässigt kallar Göteborg för Lilla London behöver är ytterligare vatten på sin kvarn. Dessutom är The Guardian ungefär 20 år för sent ute.
En gång i tiden var Järntorget/Andra lång coolt. Det var där stadens rockstjärnor, kulturarbetare och andra C-kändisar rörde sig. Jag visste detta när jag frustrerad och trendmedveten bodde på Hönö och drömde om att flytta till stan. Det var anledningen till att jag alltid ville bo i Linnéstaden och inte i typ Skintebo. När en kompis berättade att han skulle flytta från Haga till Bollebygd tittade jag på honom som om han skulle emigrera till Nya Zeeland för att gå med i en domedagssekt.
Sedan jag flyttade till Göteborg är änden av Nordostpassagen det längsta avståndet från Järntorget jag någonsin bott.
För att jag är cool.
Eller, rättare sagt, var.
För nu skulle jag lika gärna kunna flytta till Bollebygd jag med.
Mekanismerna är ganska enkla och följer alltid samma mönster. Om en plats får ryktet om sig att vara cool, vad det nu kan innebära vid varje givet tillfälle, kastar sig marknadskrafterna in. Det kallas gentrifiering. Då händer tre saker med de som faktiskt skapade det coolhetsvärde som tillskrevs platsen. Först och främst drar folk någon annanstans eftersom platsen inte är cool längre. Eftersom töntar dykt upp. I andra hand tvingas de som hållit sig kvar lite längre flytta på sig eftersom de inte har råd att stanna. Kultur och coolhet kräver en heroisk insats och belöningen är något annat än pengar. I sista hand assimileras de sista tappra kämparna upp i varumärkesmaskinen och blir, paradoxalt nog, en del av det som aktivt gör den forna coola platsen ocool.
Av en händelse skulle ingen jag känner som bott i Göteborg och London någonsin kalla vår stad för Lilla London. Möjligtvis Lilla Middlesbrough, som en av dem sa.
Om vi nu ska ha gentrifiering är det också ett stort problem att det sällan funkar fullt ut i Göteborg. Någonstans i mitten verkar processen gärna stanna upp – eftersom folk helt enkelt inte verkar vara rika nog. De nybyggda lägenheterna är jättefina, men man ser inte en käft när man tittar ut genom fönstren på dem. I stället för stjärnkrogar och lyx blir det mest inglasade ödeland med ytterligare ett Netto. Ytterligare en frisersalong med lite för dyr lokalhyra.
Det som gjorde Järntorget/Andra lång coolt är för länge sedan borta. Blev inte rockstjärnorna och C-kändisarna knarkare blev de kommunalpampar eller medlemmar i Augustifamiljen. Och visst finns det ett och annat rockvrak kvar som lallar runt i ett evigt 1995. För dem är Andra lång fortfarande världens centrum. Men så försöker de fortfarande gå före i krogköer med frasen ”släpp in mig, jag känner dom i Stonefunkers” också.
Så vad är det The Guardian egentligen anser vara så coolt? Hamburgerbufféer? Cykelaffärer? Gym? Okej, man kan dricka roligare öl nu. Men är inte öl en klen tröst när mångfalden försvinner? Av en händelse skulle ingen jag känner som bott i Göteborg och London någonsin kalla vår stad för Lilla London. Möjligtvis Lilla Middlesbrough, som en av dem sa.
