När jag läser vad Ingrid Bosseldal (GP 17/2) har att säga om hunduppfostran så får jag det bekräftat att somliga prioriterar att ha rätt framför att det blir rätt.
Ironin ligger i att poängtera vikten av ett etiskt perspektiv när man samtidigt, helt utan skrupler, är beredd att ignorera verkligheten som så många av oss redan har blivit varse om: allt löser sig inte med uppmuntran och belöningar.
LÄS MER:Vem ger människan rätt att tvinga hunden till underkastelse?
Hade det varit så, hade jag och mina kollegor inte haft det jobb vi har. Hade det varit så, Ingrid, hade den här debatten inte behövt äga rum överhuvudtaget.
Min grundinställning är att använda sig av uppmuntran och belöning så långt det går, men inte dra sig för att markera vad som är oönskat och oacceptabelt vid behov. Det är just tack vare att jag fäster så stor vikt vid ett etiskt perspektiv i frågan som jag har full respekt för hundens rätt att få veta när vi inte är överens och när det är dags för hen att lägga av.
Samma respekt känner jag för människor vars hundar ägnar sig åt det som är förbjudet trots att de belönas för att förstärka önskade beteenden. Hundar som äter kakan och ändå anser sig ha den kvar. Hundar som trots belöning för önskad respons, fortsätter att bete sig oönskat ändå.
När det oönskade beteendet dessutom utgör en fara, dels för hunden själv men också för omgivningen, då ligger det inte bara i individens utan även i samhällets intresse att dessa hundar är under kontroll. I min verksamhet möter jag dagligen personer som har försökt att fostra sin hund med Ingrids inställning, utan goda resultat. Vad som är högst oanständigt och omoraliskt är att låtsas som att denna stora grupp inte existerar.
Vad som är högst oanständigt och omoraliskt är att låtsas som att denna stora grupp inte existerar.
Värt att notera är just också att Ingrids metoder redan har haft sin chans att åstadkomma de fantastiska resultat som hon menar är en självklarhet, och trots det har det inte fungerat.
När jag gick i grundskolan bestod min klass av socialt utsatta och rejält oregerliga ungar. Att lärare kom och gick var standard, det var ingen som orkade med oss i längden. Vår enda fasta resurs var elevassistenten Marianne. Hon var en glad, snäll, omtänksam och positiv person, men hon var också orubbligt bestämd, tydlig och rättvis.
Marianne gav oss precis vad vi behövde: en fast men kärleksfull hand. Alla älskade och respekterade henne. Hon var den enda vuxna vi hade förtroende för och kände oss trygga med. I stället för det tråkiga exemplet med polishundstränaren som Ingrid tar upp, som inte har någonting med mig och min filosofi att göra, så skulle jag snarare låta min älskade Marianne representera vad jag står för och hur jag arbetar.
Och det är det som är problemet; det pratas för mycket och görs för lite! Jag lever min sanning.
Det pratas mycket om hur det ska och inte ska vara, om hur det är och inte är i livet med hund. Och det är det som är problemet; det pratas för mycket och görs för lite! Jag lever min sanning. Vad jag förespråkar är det som kännetecknar min dagliga verklighet, år ut och år in.
Jag är som en nagel i ögat på de som har bestämt sig för att det alltid hjälper att vända andra kinden till, för mina härliga hundar stämmer inte in på det skräckscenario som målas upp av de som motsätter sig negativa konsekvenser i alla sammanhang. Mina hundar är glada, sociala, välfungerande och uttrycksfulla individer som respekteras för allt som de är, inte bara det som jag förmår mig själv till att se. Ingen är perfekt, men de är balanserade.
Snacka går ju. Men vill Ingrid bevisa sina påståenden i praktiken så har jag många hundar i åtanke som hon kan få låna!
Alexandra Ortega, hundtränare.
