LÄS MER:LO:s skräckreklam vilseleder väljarna
LÄS MER:Kulturvänstern har blivit liberal
Magasinet Tidens allt mer omskrivne chefredaktör Payam Moula är provocerande. Inte för sina små uppvisningar av basal Youtube-förståelse i historiematerialism, som när han i GP Kultur hävdar att ”vänstern har glömt bort till förödande konsekvenser” men trots det misslyckas med att utveckla det närmare än så. Inte heller för sin 30-talsosande retorik, som när han på Twitter skriver: ”Den moderna liberalismen, som är näringslivets påhitt, har spridit sig som en cancer. Sjukdomen förpestar våra samhällen och har även nått arbetarrörelsen. Nu ska den utrotas”. Eller hans högtravande ord om att Sverige måste ”tillbaka till Per-Albin Hanssons folkhem” i Expressen Kultur.
Det är inte ens provocerande att han i GP försöker tillskriva mig en ideologisk hållning (kulturvänster) – och låtsas att en text om problematiska bilder i en LO-reklam skulle innebära att jag saknar analytisk förmåga bortom gester och bilder.
Nej. Det som upprör med Moulas pseudoauktoritära retorik, såväl som den tilltagande delen av arbetarrörelsen som tror att Socialdemokraternas störtdykande opinionssiffror stavas vitriolosande retorik och repressiv politik, är bristen på ansvarstagande för sitt partis historia.
För det är lätt att låtsas glömma bort, men 90-talets Europa dominerades inte av högerpartier utan socialdemokratiska. Trots det valde regering efter regering runtom på kontinenten, i Sverige och på EU-nivå, att acceptera globaliseringen som ett faktum. Istället för regleringar och tullar: frihandel. Istället för en tyglad börs: en frisläppt finansmarknad. Politiska val, fattade och upprätthållna av socialdemokratin.
Innan man tar på sig nya kläder är det lämpligt att först ta sig en dusch. Annars stinker det fortfarande.
Faktum är att det i mångt och mycket är Socialdemokraterna, och deras partikollegor runt om i Europa, som har skapat världen vi lever i idag. Inte genom att de ”förpestats av en cancer”, som Moula vill kalla liberalismen. Utan för att de genuint trott att den enda vägen framåt för att bevara välfärden har varit frihandel och en allt mer tilltagande globalisering.
I den mån Moula anser att detta faktiskt varit politiska felslut, är det i den änden han bör börja – genom att rannsaka sin egen rörelse. Senaste jag tittade ägnade sig Socialdemokraterna dock fortfarande åt att i samarbete med två liberala partier avveckla både arbetsförmedling och avskaffa skatter för höginkomsttagare. Det kan också vara klokt att innan man glatt försöker efterlikna den nykonservativa trend som uppenbart sveper över Europa och väljarkåren också fråga sig om det kommer gå bättre denna gång. Om inte liberalismen kunde rädda välfärden, varför skulle en urvattnad, men hårdnackad konservatism vara bättre?
Inte minst för att mycket verkar tyda på att det bara är en ny strategi, snarare än något djupt rotat i partiet. Var hördes sosseintelligentians nu så tuffa ord mot liberalismen och kapitalet när bankväsendet i finanskrisens dyningar under 00-talets slut behövde räddas med våra skattemedel?
Payam Moula, men framförallt den politiska trend han i denna text fått symbolisera, kan helt enkelt inte med gott samvete både tillhöra Socialdemokraterna och samtidigt frånskriva sig faktumet att det är det partiet som bär en stor del av ansvaret för dagens tillstånd. På samma sätt som Sverigedemokraterna med rätta måste hantera sin historia, har Socialdemokraterna faktiskt goda skäl att göra detsamma. Innan man tar på sig nya kläder är det lämpligt att först ta sig en dusch. Annars stinker det fortfarande.
