Joyce Carol Oates sa ja – efter nio år

Filmförfattaren, filmregissören och filmkritikern Stig Björkman har precis ätit frukost när vi möts på Scandic Rubinen under Göteborgs filmfestival. Än så länge har det bara gått några dagar på festivalen och överallt i huset springer PR-personal och journalister.

Själv har han sovit tio timmar och möter mig i kavaj och sandaler, och med en kaffekopp i handen. Flera åtaganden ligger på hans bord under dagen, men än så länge är det ingen brådska.

LÄS MER:Årets bästa utländska film gick inte att rösta på

På filmfestivalen visas fem av hans spelfilmer. Och de tio första minutrarna av hans senaste film: En dokumentär om den amerikanska författaren Joyce Carol Oates.

Egentligen skulle dokumentären med arbetstiteln "I'll take you there" ha varit klar redan i oktober 2019 om den inte hade varit för problem med rättigheterna till vissa klipp.

– När vi plockade bort dem, var vi tvungna att klippa om en del av filmen. Det är därför det har tagit lite längre tid. Hon som klipper hade redan börjat på andra projekt, säger Stig Björkman.

LÄS MER:Osmickrande om Bergman på jobbet

Stig Björkman är en centralgestalt i svensk film sedan flera decennier. Han har gjort film med skådespelare som Sven Wollter, Harriet Andersson, Lena Nyman och Ernst Josephson. I åtta år var han redaktör för filmtidskriften Chaplin mellan 1964 och 1972, och har gjort dokumentärfilmer och intervjuböcker med Ingmar Bergman, Woody Allen och Lars von Trier. För fem år sedan hade han stor internationell framgång med sin guldbaggenominerade dokumentär "Jag är Ingrid" om Ingrid Bergman.

Joyce Carol Oates lärde Stig Björkman känna år 2000 när hon precis skrivit romanen "Blonde" om Marilyn Monroe. Han besökte henne i Princeton, en timme utanför New York där hon bor och undervisar vid universitet, för att göra en intervju.

Han hade då läst "Blonde", som hade fascinerat honom mycket, och någon roman till. De blev vänner och efter intervjun skrev han och frågade om de kunde fortsätta samtalet och hon sa ja.

Stig Björkman tog då på sig uppdraget att läsa alla hennes då utgivna romaner.

– Under ett år läste jag väl 25 romaner av henne, säger han.

Intervjuerna resulterade i boken "Joyce Carol Oates: Samtal med Stig Björkman" som består av intervjuer med författaren, samt en avdelning där Björkman analyserar hennes böcker.

Några år senare frågade han om han även fick göra en dokumentär om henne. Hon sa nej – även om hon lade till: "Men om det någon gång ska göras en film om mig ska den regisseras av Stig Björkman." Det skulle ta nio års väntan innan hon till slut gick med på förslaget.

LÄS MER:Förälskelsen genomsyrade Bertoluccis liv och verk

– För tre år sen sa hon till slut ja. Och då satte vi igång med en gång innan hon skulle ändra sig. I filmen koncentrerar vi oss på åtta-nio verk som vi valt ut för att de på olika sätt är representativa för hennes författarskap, säger Björkman och fortsätter:

– Men hon har ju skrivit så jävla mycket att jag kan tänka mig att de som ser filmen kommer att säga: "Varför är inte den boken med? Det är ju min favorit!"

Utbildade sig till arkitekt

Stig Björkman blev tidigt intresserad av film när han, under sin första kvällsbio 1949, såg ”Fest ombord” och blev förälskad både i filmens värld och i huvudrollsinnehavaren Jane Powell. Men det var långt ifrån självklart att det var film han skulle jobba med.

– Jag kommer från en lite borgerlig miljö och båda mina föräldrar, även om de var skilda, tyckte att film var en trevlig hobby. Men det var ju en passion för mig, säger han.

Björkman utbildade sig därför till arkitekt och jobbade två år innan han bestämde sig för att satsa helt på film.

– Det var så fantastiskt på den tiden. När vi närmade oss examen ringde arkitektkontor till oss och frågade om vi möjligtvis kunde vara intresserade av att jobba hos dem. Det var en helt annan situation.

I dag är han mest berömd för sina dokumentärfilmer. Men han har också gjort många spelfilmer även om de har varit nästan omöjliga att få tag på under senare år.

– Ingen av mina filmer finns tillgängliga på DVD eller överhuvudtaget, utom några av mina dokumentärer. Det var först efter 1985 som man började ha filmer på VHS och sedan på DVD – och alla de här spelfilmerna är gjorda innan dess.

Samarbetet med Sven Wollter

Men nu har det blivit ändring på det. Tidigare i år startade Göteborgs filmfestival i samarbete med Cinemateket sektionen "Classics" tillägnad filmhistorien. Först ut var Stig Björkman med fem filmer från mellan åren 1968 och 1984.

– I allmänhet brukar det ju vara när en filmare eller skådespelare har dött som man kör ett retrospektiv. Att man för en gångs skull får vara i livet är roligt, säger Stig Björkman.

Hans första film var kortfilmen "Letitia" från 1964 – som var skådespelaren Sven Wollters första roll på vita duken.

– Sverige räknades som ett ganska intressant filmland. Bo Widerberg och Jan Troell hade just debuterat. Det var en sorts svensk våg av nya filmer. Vilgot Sjöman, Jörn Donner, Jonas Cornell, Janne Halldoff, Mai Zetterling. Det fanns många begåvade regissörer på den tiden.

När han pluggade till arkitekt praktiserade han några somrar i Rom som ”ritslav på något kontor” och såg massor med film. All utländsk film var dubbad så på det sättet kunde han lära sig bli bättre på italienska. Bild: Anders Ylander

1/2

Svenska Filminstitutets filmskola startade 1964 när Björkman precis blivit färdig på Tekniska högskolan.

– Jag funderade ett slag på om jag skulle söka, men tänkte sedan: "Inte en skola till, nu fan räcker det."

LÄS MER:"En vidsynt suverän iakttagare av samhället"

Stig Björkman och Sven Wollter skulle samarbeta många gånger, bland annat i Björkmans första långfilm "Jag älskar, du älskar" från 1968. Året efter bjöds Björkman in till en filmfestival i Australien för att visa filmen.

– Under resan kommer plötsligt en flygvärdinna med ett långt jävla telegram från regissörsföreningen i Australien som sa att censurmyndigheterna ville att jag skulle klippa två scener i filmen. Annars skulle den inte få visas, berättar Stig Björkman.

Regissörsföreningen förslog att han skulle vägra.

– Det var stort pressuppbåd när jag kom fram. Jag stannade i tre veckor och talade om konstens frihet. Jag vägrade att klippa den och den visades aldrig.

Filmen kom i stället till Australien två år senare efter att de hade bytt den konservativa regeringen.

När jag översatte såg jag filmerna för det mesta tre gånger. Först på duk med manus, och ofta stämde det inte. Sedan när jag presenterat min textlista kollade man en gång på klippbord och tog replik för replik. Och sist förstakopian i en visningslokal. I dag är det ju mycket enklare när man kan få det i datorn direkt, säger Stig Björkman. Bild: Anders Ylander

1/1

– Det var väldigt oskyldiga scener. Evabritt Strandberg är i sjunde månaden och pratar med Sven Wollter om hur länge man kan knulla innan barnet kommer. Den andra var med Bernt Lundqvist som berättar om första gången han låg med en tjej.

"Farbror Stigs filmkunskap"

En av inspirationskällorna var en av den franska nya vågens förgrundsgestalter, regissören Jean-Luc Godard, som är lite av en husgud för Björkman.

– "Till sista andetaget" känns fortfarande modern i jämförelse med mycket nutida film som ser ut precis som den 1950-talsfilm som den nya franska vågen kritiserade. Det finns filmer i dag som är precis lika jävla tråkiga, säger Stig Björkman.

LÄS MER:Joyce Carol Oates ställer obesvarade frågor

Utöver dokumentären om Joyce Carol Oates är Stig Björkman även aktuell med en bok som planeras att komma ut i mars-april i år. Inspirationen kom från hans Facebook-grupp "Farbror Stigs filmkunskap" i vilken han lägger ut en film varje lördag och söndag – lördagsgodis och söndagsmatiné – tillsammans med några kommenterande rader.

– Jag har skrivit om film i så många år så naturligtvis stjäl jag lite från mig själv.

Om Stig Björkman får välja kommer hans nästa film däremot inte att bli ännu en dokumentär.

– Jag skulle jättegärna göra en spelfilm till. Det är ett väldigt roligt arbete med skådespelarna och överhuvudtaget hela processen. De ögonblicken när allt stämmer, när skådespelarna framför en monolog eller dialog som jag har skrivit, det är en märklig upplevelse.

TEXT

Carl Magnus Juliusson

kultur@gp.se