I min bokhylla står mer än en halvmeter böcker skriven av denne man, som född i den bildade finlandssvenska överklassen, synat det svenska samhället mer än den flesta. Hans rastlösa produktivitet har givit romaner, debatt- och rapportböcker från Sverige och Europa – det blev runt sextio böcker och bland dem en fjorton romaners lång släktkrönika. Den första, ”Jag, Erik Anders” kom 1950 och den sista ”Hjärtat är en svekfull vän” 2001. Böcker som gav en både ömsint och lite ironisk inblick i en högborgerlig finlandssvensk värld genom sin berättelse om släkten Anders. Ojämn men ändå ett storverk.
Inte nog med alla dessa böcker. Han regisserade också ett 20-tal filmer, bland annat en filmatiseringen av Märta Tikkanens ”Män kan inte våldtas”. 1983 fick han en Oscar som producent av Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander”. Han producerade också Jan Troells ”Ingenjör Andrees luftfärd”. Som debattör och fräck programledare i TV retade han upp många, det gjorde han också som vd för Svenska Filminstitutet under fyra år. Han var politiker i både sitt hemland, satt i riksdagen i ett par omgångar och i EU-parlamentet, och som konsul i Los Angeles hade han tråkigt. Hela tiden skrev han.
LÄS MER:Jörn Donner är död
År 2013 kom hans 1128 sidor tjocka memoar ”Mammut” och för fem år sedan ännu en rapportbok, ”Sverige, resor i främmande land” där han jämför sina intryck från 1973 års ”Sverigeboken”. I sina rese- och rapportböcker var han sällan ute efter att presentera statistik och fakta, även om hans vetgirighet och kunskap var stor. Han var en resonör, en skarp iakttagare. Han förde dialoger både med sig själv och med läsaren.
"Mammut", denna egensinniga memoar, var en sällsynt blandning av lätt ångestfylld självrannsakan och självkänsla (arrogans skulle många kallat den). Han visar i "Mammut" återigen sin förmåga att kombinera det verklighetsbeskrivande reportaget med analys och ögonblicksbilden med eftertankens. I "Mammut", som i så mycket han har skrivit, finns den där egocentriciteten så självklar i en memoar, men hela tiden är han också en vidsynt suverän iakttagare av samhälle, tid och politik. Är det möjligt att skriva om Sverige bara genom att resa och läsa undrar han. Och visst Mammut visar att det är möjligt. Han har ju bott här, studerat här, arbetat här, älskat här. Jodå, han var gift med Jeanette Bonnier och levde samman med bland andra Harriet Anderson. Det var många som föll för hans charm. Och i sin memoar berättar han om korta möten och längre förhållande, men aldrig att han hemfaller åt skvaller.
Han visar i Mammut återigen sin förmåga att kombinera det verklighetsbeskrivande reportaget med analys och ögonblicksbilden med eftertankens.
För en ung generation i dag är Jörn Donner kanske inte så mycket mer än ett namn. Men år efter år från, säg boken ”Sommar av Kärlek och Sorg” (1971), denna essäistiska självbiografi maskerad till roman, mycket mer än ett namn för oss som var vuxna då. Ja, redan under 50-talet då han skrev ”Rapport från Berlin” som kom ut i stora upplagor blev han omtalad. Det var också då han kom till Sverige där han ofta bodde fram till 80-talet då han återvände till Helsingfors.
Det går inte att fånga in Jörn Donner ens på många rader – denne man som alltid sökt sig till nya utmaningar, som alltid skrivit, alltid haft förmågan att provocera, formulera sig – och skynda vidare.
Jag träffade honom flera gånger bland annat då han satt i juryn för det Nordiska filmpriset som startades av GP för länge sedan. Jag minns honom med en stor värme så långt bortom den där arroganta figuren som han ibland tycktes vara.
