Kriget i Syrien är komplext. Kolonialismens uppsplittring av Mellanöstern spelar in och olika etniska och religiösa gruppers urgamla konflikter påverkar och har förvärrats. Religiös och nationalistisk fanatism har vunnit kraft i samma takt som våldet och den påföljande desperationen ökat. En rad olika grupperingar är inblandade och samarbetar eller står emot varandra, och stöttas i sin tur av nationer som ligger utanför regionen.
En av de parter som deltar i kriget är kurderna och runt detta folk kretsar Joakim Medins bok Kobane. Medin är frilansande krigskorrespondent som rapporterat inifrån Syrien i flera år. Han har bidragit med inblickar från områden där få andra journalister varit verksamma. Under en veckas tid var han tillfångatagen av den syriska regimens säkerhetstjänst och visste inte om han skulle komma därifrån levande. De kurdiska grupperingar han följt lyckades förhandla honom fri.
Kobane i norra Syrien blev en symbol för kurdernas lyckade kamp mot IS när de med underlägsen vapenmakt lyckades befria staden. De har också utropat ett slags självständig stat i regionen: Rojava. Ideologin bakom statsbildningen är den kurdiske PKK-ledaren Abdullah Öcalans idéer om en socialistisk och sekulär demokrati med små men relativt självstyrande grupper som samhällsbas. Jämlikhet och jämställdhet är viktiga inslag. Kvinnor har också fått inflytande, både formellt och i praktiken, och ansträngningarna att inkludera alla oavsett religion eller etnicitet har varit stora och relativt framgångsrika enligt Joakim Medin. Han beskriver denna utveckling med fascination, och det med rätta, men till en början blir skildringarna kanske lite väl devota. De nyanseras efterhand. Självklart finns det svårigheter med projektet, bland annat för att man inte förändrar människors mentalitet och inställning till varandra i en handvändning.
Eftersom det är oerhört intressanta ämnen Medin valt för sin bok, är det extra tråkigt att också behöva vara kritisk. Boken är rörig, splittrad mellan att försöka berätta det kurdiska folkets hela historia, förklara kriget i Syrien och beskriva framväxten av en helt ny sorts stat. Inget hamnar riktigt i fokus. Medin försöker dessutom klämma in alldeles för mycket fakta. De två första kapitlen ger en känsla av att ha läst en drös torra nyhetsartiklar varvade med utdrag ur en lika torr historiebok. Det är inte direkt inbjudande och kan inte vägas upp av att det senare blir mer närvarokänsla. Texten tyngs dessutom av en rad språkfel.
Jag hade önskat att författaren gjort Kobane och dess människor till ett tydligare nav och gjort utflykterna till kurdernas historia och till kriget i stort kortare och mer övergripande.
Nu drunknar jag i årtal och namn på organisationer och platser och samtidigt flimrar en rad spännande personer förbi på bara någon halvsida var. Det är synd, för i den del som handlar om hans egen fångenskap visar Joakim Medin att han kan fånga nyanser och skriva om människor på ett sätt som öppnar för stark inlevelse.
