LÄS MER:Förintelsen lever vidare i våra grannländer
”Alla vill vara offer, ingen vill vara bödel.” Svetlana Aleksijevitj visste vad hon gjorde när hon skrev förordet till den litauiska historieuppgörelsen ”Vårt folk”. Boken, som släpptes på svenska i fjol, blev när den publicerades i Litauen 2016 nämligen både bästsäljare och kontrovers.
Journalisten Rūta Vanagaitė hade tröttnat på likgiltigheten som omgärdade mordet på Litauens judar under andra världskriget och gav sig tillsammans med den israeliske historiken Efraim Zuroff ut på en resa till landets massgravar. Resultatet var lika informativt som upprörande och visade att mordet på Litauens judar främst utfördes av deras grannar eller av litauiska förband. Före kriget var judarna omkring 220 000. Bara 8 000 överlevde. Nästan alla sköts nära sina hem och barn slogs ihjäl för att spara kulor. Grannarna tog deras ägodelar och flyttade in i husen.
Men i stället för att se ”Vårt folk” som en chans att göra upp med ett folkmord vars tysta svallvågor är del i ett nationellt trauma skedde något annat. Vanagaitė svartmålades av landets politiska elit och av organisationer som har till uppgift att utreda Förintelsen. 2017 drog förlaget in hennes böcker och Vytautas Landsbergis, som ledde självständighetskampen på 1990-talet, uppmanade författaren att ta livet av sig.
Litauen är det enda land som det israeliska forskningscentrumet Yad Vashem betecknar som ”entusiastiskt” i sitt samarbete med ockupanterna.
Orsaken – den som Aleksijevitj pekade mot – är svårigheten att tala om hur bödlar och hjältar i regioner som invaderats och ockuperats kan vara samma personer. De litauiska partisaner som efter självständigheten 1990 blev monument för anti-sovjetisk kamp hade varit massmördare under nazisterna.
Det Aleksijevitj uttryckte har sedan några år blivit ett politiskt vapen i Ryssland samt i Öst- och Centraleuropa där det nationella minnet och historien sedan 1989 har skrivits om. Kommunismens mörka decennier av stängda arkiv och en politisk historieskrivning byggd på ytlig antifascism gjorde ingenting lättare.
Stundtals är dagens stridigheter om detta därför lika fulla av gråskalor som historien. Inför 75-årsdagen av Auschwitz befrielse försökte till exempel Vladimir Putin utmåla Polen som delansvariga för andra världskrigets utbrott och – på grund av polska krav kring Münchenöverenskommelsen – spela ut Tjeckien mot Polen. En strategisk manöver för att så split i EU och etablera rysk historieskrivning. I denna försöker man tona ner Polens korrekta anklagelser om att Sovjetunionen var medansvariga för krigsutbrottet och begick övergrepp på polacker.
Men hur rätt Polen än har så kompliceras saken av den egna, allt mer onyanserade, historieskrivningen. För Polen har under regeringspartiet Lag och rättvisa (PiS) inte bara försökt piffa till historiska museer för att berätta en mer ”polsk version”. 2018 introducerade man en kontroversiell lag som gör det förbjudet att anklaga ”Polen och den polska nationen” för delaktighet i Förintelsen. Man begränsar sig heller inte till frågan som inrikespolitik: I fjol gav sig landets premiärminister på en Netflix-dokumentär för att den enligt honom använde en inkorrekt karta över dödslägren.
LÄS MER:Polens attack mot Netflix är farlig populism
Historiker menar att de ingreppen försvårar för journalister och forskare i regioner där Förintelsen fortfarande har många frågetecken. Saken kom upp i en av fjolårets starkaste svenska fackböcker, den Augustnominerade ”Världens yttersta platser”, där författaren Peter Handberg reser genom det Galizien där skelett fortfarande sticker upp ur marken. I Ukraina, där dagens relation till Ryssland gör historien än mer infekterad, finns sedan 2015 lagar som förbjuder att man smutsar minnet av ”antikommunistiska partisaner”. Vilket gör det svårt att tala öppet om att sådana grupper samarbetade med nazisterna i Förintelsen.
LÄS MER:Recension: "Världens yttersta platser – judiska spår" – Peter Handberg
I januari följde så Litauen Polen och Ukraina i fotspåren. Regeringen meddelade att man förbereder en lag som förbjuder att man anklagar litauiska ledare eller ”den litauiska nationen” – alltså litauer – för delaktighet i Förintelsen.
Lagen, som enligt israelisk press har växt fram efter tätare samarbete mellan Polen och Litauen kring dessa frågor, är särskilt problematisk eftersom Litauen är det enda land som det israeliska forskningscentrumet Yad Vashem betecknar som ”entusiastiskt” i sitt samarbete med ockupanterna. Bland dokumenterade brott finns pogromen i Kaunas 1941, där judar slogs ihjäl av lokalbefolkning med klubbor. Foton visar hur mördarna poserar vid liken.
Överlevande har protesterat. Vanagaitė kallar lagförslaget för en ”travesti”. Zuroff, Östeuropaexpert på Simon Wiesenthal-centret, ser det som en ”testballong för nästa steg i att förvränga Förintelsehistorien i Östeuropa”.
Trots att en journalist i ett grannland censureras, attackeras och svärtas så var till exempel inte ”Vårt folk” ett tema för bokmässan efter att den släpptes i fjol.
Han har inte fel. Vi som ägnar oss åt den romska Förintelsen, Porajmos, vet att samma sak utspelar sig i länder som Slovakien, Ungern och Tjeckien. Den omskrivna grisfarm som sedan 1972 har stått på platsen för ett romskt koncentrationsläger tio mil från Prag har nu stängts efter decennier av infekterad debatt. Ändå påstod Tjeckiens premiärminister att det ”bara var ett läger för arbetsovilliga”. Syftet är tydligt: romer utmålas som parasiter och tjecker ska friskrivas från övergrepp. I Ungern har ett planerat Holocaust-museum fördröjts efter anklagelser om att Viktor Orbáns regering ägnar sig åt revisionism kring ungrares roll i deportationerna.
Att dessa debatter är obefintliga eller marginella i Sverige är märkligt – svenska statsministrar har varit initiativtagare till Förintelsekonferenser och Förintelsen leder numera även till inrikespolitiska stridigheter. Då är det svårt att förstå hur detta, som gäller den del av Europa där Förintelsen skedde och där nya lagar tjänar populistiska syften och försvårar forskning, kan vara så förbisett. Trots att en journalist i ett grannland censureras, attackeras och svärtas så var till exempel inte ”Vårt folk” ett tema för bokmässan efter att den släpptes i fjol.
Här finns frågetecken: författarsamtal sker ofta i samarbete med andra länders kulturinstitut. Dessa är underordnade sina hemländers kulturdepartement och intressen. Givet vad vi vet om repressalier i dagens Central- och Östeuropa bör den svenska kulturscenen bli mer vaksam på detta.
Så när det nu planeras ett svenskt Förintelsemuseum, och till hösten är dags för en ny konferens tjugo år efter den Göran Persson initierade, är det viktigt att minnas att vi befinner oss i ett gemensamt EU där historien sedan millennieskiftet har ritats om. Ett Europa där våra grannländer ägnar sig åt att rentvätta nationella berättelser – så att de riskerar att försvåra förståelsen för 1900-talets största brott.
