Just nu förhandlas EU:s långtidsbudget som ska gälla fram till 2027. EU-kommissionen vill ha mer pengar och därför höja Sveriges avgift. Och det är ingen liten höjning vi talar om: upp till 44 procent, alltså en ökning med 15 miljarder. Det skulle innebära att EU-avgiften efter höjningen blir högre än kostnaden för hela det svenska rättsväsendet.
Den svenska regeringen har haft en tydlig linje: vår avgift ska inte höjas. I stället ska EU-budgeten hållas nere. Men under de senaste veckorna har det verkat som att EU-ministern Hans Dahlgren är på väg att ge upp. ”Jag tror inte att det är så många som kommer att kalla sig vinnare över huvud taget efter den här förhandlingen”, sa han till DN för några veckor sedan. Dahlgren ställer sig också försiktigt positiv till att EU ska kunna ta ut en avgift på icke återvunnen plast, samt behålla en femtedel av intäkterna från handeln med utsläppsrätter. Det vill säga att ge EU egen beskattningsrätt.
Det är en dålig idé att Sverige ska betala mer, och det är en ännu sämre idé att ge EU rätt att ta ut en plastskatt. Den dörren ska inte öppnas. Om EU får möjlighet att beskatta medborgarna direkt är unionen definitivt inte ett samarbete mellan stater. EU har då blivit en stat i sig. Då kan vi sluta tala om ”EU-samarbetet” och börja prata om ”den europeiska staten” i stället.
Allt som är positivt med EU, inte minst den gemensamma inre marknaden, hamnar i skuggan av unionens till synes inneboende vilja att ständigt utvidga befogenheterna. Principen att varje beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt ignoreras. I ett demokratiskt system kan inte politikerna och medborgarna vara hur långt ifrån varandra som helst. EU saknar ett tydligt system för ansvarsutkrävande varför varje utökning av EU:s makt är riskabel. Det går helt enkelt inte att börja införa skatter och andra befogenheter när de som omfattas av dessa inte känner att de kan påverka besluten.
EU:s budgetkommissionär Johannes Hahn illustrerade problemet väl när han förra veckan var på besök i Sverige. Han sa då att ”rika svenskar” ska betala mer och hänvisade till att svenskar brukar vara solidariska och därför ska öppna plånboken.
Det stämmer givetvis att Sverige är ett rikt land. Men han säger detta i ett läge där svenska kommuner och regioner går mot en ekonomisk kris och så gott som hela rättsapparaten är i behov av mer resurser. Enligt prognoserna kommer Sveriges tillväxt att vara dålig de kommande åren. Att i denna situation påstå att ”rika svenskar” måste betala mer tar inte hänsyn till de nationella omständigheterna och är helt enkelt okänsligt. Så uttrycker sig inte en politiker som har örat mot marken. Vilket budgetkommissionären uppenbarligen inte har.
Alla som värnar om samarbetet i Europa bör ställa sig frågande till den här tendensen. Tyvärr har det blivit lite tvärtom. Sedan Brexit röstades igenom har EU fått status som en allmän symbol för liberala värderingar. För att ta ett exempel: När M, KD och V ville stoppa en höjning av avgiften kallades de ”populister” av den förre L-ledaren Jan Björklund.
Att vara kritisk mot EU:s förehavanden har nästan blivit samma sak som att ogilla mänskliga rättigheter. Men att låta en maktinstitution bli synonymt med frihetliga värderingar är farligt och, om man hårdrar det, snudd på ett totalitärt tänkande. Tanken med EU är god: samarbete över nationsgränserna. Det innebär inte att allt EU gör är ett uttryck för liberalism och frihet. En liberal utgångspunkt bör vara att all maktutövning måste granskas och ifrågasättas. Det gäller i allra högsta grad den europeiska unionen.
