LÄS MER:Muslimer måste få vara mer än förtryckare eller frihetskämpar
Redan innan "Kalifat" hade premiär hade människor på sociala medier bestämt sig: "Kalifat" skulle vara en serie som normaliserar fundamentalism och gullar med IS-krigare. Eller så skulle vara en serie som reproducerade stereotypa bilder genom att utmåla alla muslimer som terrorister.
På SVT Drama är vårt uppdrag att berätta historier som handlar om oss som lever våra liv i Sverige. "Kalifat" är ett försök att i thrillerns form berätta om den våldsbejakande extremismens påverkan på fem unga kvinnors liv. Serien innehåller flera perspektiv på detta, till exempel ett som handlar om den vanmakt en helt vanlig förälder upplever när ens barn glider iväg in i just extremism.
Han är en ganska vanlig pappa som är livrädd inför det han ser hända för sin dotter.
Bilan Osman menar att ”serien sätter fingret på ett av vår tids stora problem: den dualistiska porträtteringen av muslimer, som antingen förtryckare eller (så förväntas vi vara) frihetskämpar.” Jag är helt säker på att hon har rätt, muslimer har väl nästan uteslutande fått agera terrorister i nästan alla thrillers de senaste nitton åren, och några muslimska frihetskämpar har vi möjligen fått se gestaltade på någon filmfestival.
Vi menar inte heller att pappan i serien är tänkt att vara en frihetskämpe, eller en ”stark motståndare till religiositet”? Han är en ganska vanlig pappa som är livrädd inför det han ser hända för sin dotter. Jag är inte helt säker på att jag förstår varför den breda massan, kristen, muslimsk eller icke-troende, inte skulle kunna identifiera sig med dessa djupt mänskliga känslor.
Men "Kalifat" är ingen dokumentär, utan en dramaserie.
Serien gör inte anspråk på att berätta hur det är att vara ”muslim”, eller att alls vara en berättelse om islam. Temat för berättelsen är fundamentalismen. När man utvecklar en serie som "Kalifat" är researchen avgörande, och i det här fallet har de flesta av oss plöjt allt som skrivits om radikalisering och islamistisk extremism, dessutom har många sakkunniga, erfarna personer (vanliga människor, poliser, präster och imamer) hjälpt manusförfattarna och oss andra med den sakkunskap som bygger mångfald av perspektiv i en berättelse.
Ett exempel: Historien som Bilan Osman (och flera andra) beskriver som ”duon som spelar vita svenskar som radikaliserats men som inte fyller någon större funktion” bygger på ett verkligt fall som vi tyckte var intressant. Inte för att det är politiskt korrekt att ha med några radikaliserade ”svennar” i serien, utan för att det speglar ett perspektiv som inte tidigare lyfts fram.
Men "Kalifat" är ingen dokumentär, utan en dramaserie. Därför har vi naturligtvis har använt oss av så många berättartekniska knep som möjligt för att historien också ska vara spännande för publiken att se. Att berätta komplexa historier om svåra teman för den stora publiken, och inte bara för de redan invigda, är en rimlig målsättning för en tv-kanal som finansieras av medborgarna.
Jag tillträdde som programchef för SVT Drama 2017 och "Kalifat" är den första serien av nio i år.
Bilan menar att "Kalifat" testar att utmana stereotyper men faller platt ”då publiken inte i första hand är de som drabbas av dessa skildringar”. Det betyder egentligen att vi bara kan, eller får, berätta de historier som representerar majoriteten i publiken. Det är ett synsätt som jag inte kan acceptera.
Jag tillträdde som programchef för SVT Drama 2017 och "Kalifat" är den första serien av nio i år. Jag välkomnar självklart all debatt kring våra serier, men jag vågar också lova att Osman i framtiden också kommer få se alldeles vanliga svenne-muslimer i våra tv-serier.
