Vart går egentligen skiljelinjen mellan fiktion och verklighet? När jag ser "Kalifat", SVT:s nya satsning, en thriller gjord för sträcktittande, funderar jag på det. Likt så många andra kan jag inte hjälpa att dras med i dramaturgin. Säpo-agenten Fatima som genom en källa i Syrien får information om ett potentiellt terrorattentat i Sverige. Och så i andra änden, Pervin, en nybliven mamma vars anslutning till en terrorgrupp inte blev vad hon tänkt.
LÄS MER:Recension: "Kalifat" – SVT
I serien ställs sannerligen många frågor om radikalisering på sin spets. Kan en ångra sig? Vad är det som egentligen gör att ungdomar väljer bort en tillvaro i Sverige för ett liv i ett krigshärjat område? Hur kan föräldrars desperation se ut?
"Kalifat" erbjuder det en spännande thrillerserie förväntas göra: sista- sekunden-händelser och dragna vapen. Men den är inte en helt övertygande samtidsskildring.
Kanske är det duon som spelar vita svenskar som radikaliserats, men som inte fyller någon större funktion, annat än som brasklappar. Eller är det moderns brytning som inte riktigt är en brytning, mer ett slags dålig imitation av en ’invandrarmorsa’. Eller, så är det bristen på en verklighetstrogen skildring av muslimer, islam eller för den delen radikalisering.
För vad är egentligen berättelsen om muslimer, och går det att i en tid där antimuslimska perspektiv dominerar opinionen – att skildra en sådan?
Antingen är de (vi) förtryckare eller så förväntas de (vi) vara frihetskämpar.
Serien sätter fingret på ett av vår tids stora problem: den dualistiska porträtteringen av muslimer. För antingen är de (vi) förtryckare eller så förväntas de (vi) vara frihetskämpar. Detta återspeglar sig i ytterligheterna som utgör serien. En ungdom, Suleikha, som radikaliseras. Så hennes far, som får inta rollen som en stark motståndare till religiositet. I en scen i tredje avsnittet som ligger på SVT Play sliter han våldsamt av slöjan på sin dotter. Ord som ”haram” och ”kufar” väcker ilska hos den rådlösa fadern som påminns om sin tidigare tillvaro i en islamistisk regim. Suleikha radikaliseras i sin tur, som ett slags tonårsuppror.
LÄS MER:Unga IS-kvinnor i fokus i SVT:s nya serie "Kalifat"
Och visst finns den sortens föräldrageneration. Men jag kan inte hjälpa att tänka på den bredare massan muslimer som sällan känner igen sig i dessa extremer. Som är apolitiska, troende eller vars muslimska bakgrund inte kan kokas ner till kulturella uttryck.
Att Islamiska Staten nu bedöms vara militärt besegrade säger mer om organisationsapparaten IS, och mindre om ideologin som skördat otaliga offer. Och med en lagstiftning som inte räcker till för att lagföra de 300 svenskar som enligt Säkerhetspolisen bedöms ha rest för att ansluta sig till terrorgrupperingar, lär vi få fortsatta anledningar till att försöka förstå och motverka radikalisering.
LÄS MER:Göteborgaren har den elakaste rollen i omtalade "Kalifat" på SVT
Samtidigt är det lika viktigt att förstå att det inte finns en berättelse om muslimer. Att de flesta av oss befinner sig i mitten politiskt och religiöst. Vår tillvaro ser ut som den gör för de flesta andra.
För i en samtid med attacker mot moskéer, slöjförbud och islamofobiska nidbilder som genomsyrar populärkulturen, kan jag uppskatta försök till att komplicera bilden. "Kalifat" testar att utmana stereotyper, men faller stundtals platt då publiken inte i första hand är de som drabbas av dessa skildringar.
Bilan Osman är journalist och föreläsare på Expo.
