"Kära dagbok..
Alltså, det är så ”utmattande” att bo här. Alla bara säger, men ingen gör. Ingen laddar musfällan. Ingen (typ) hjälper till med XX. Ingen förstår mig. Antingen gör vi inget alls eller för mycket.
Bup i XX glömmer allt och är omöjliga att få tag i. XX läkare försöker övertala mig att ta risperidon.
Det kommer fler och fler nya, som inte vet hur jag fungerar.
Det kommer fler och fler nya, som inte vet hur jag fungerar. Och jag vill inte bli arg men jag är stressad jämt. Jag har ont i hela ryggen för att jag spänner mig när jag är stressad. Häromdagen satt jag i ett väntrum på Bup akuten i över 5 timmar för det fanns ingen läkare.
Personalen larmar så fort något händer, vilket gör mig panikslagen.
Och varför följer aldrig personalen med på väg till det ”tjugofjärde” besöket till psyk?
När jag väl sitter där i bilen, med 2 främmande poliser så blir jag så arg på mig själv, jag oroar mig för hunden. Och varför följer aldrig personalen med på väg till det ”tjugofjärde” besöket till psyk?
Jag sover dåligt, och det är svårt med 4 nya på bara några veckor.
Alla tjatar på om nya mediciner och tror att jag bara kan glömma allt som tagit mig hit. Men jag har försökt, har till och med lyckats, en stund....
Men det går inte att soppa smuts under mattan, tillslut syns det.
Jag vill inte såra någon men jag har varken respekt eller förtroende till vuxna kvar.
Jag vill inte såra någon men jag har varken respekt eller förtroende till vuxna kvar. Vuxna vrider ibland på sanningen och sårar en. Och ibland blir jag flyttad, eller så slutar de.
Jag känner knappt min XX och har ingen kontakt med någon jämnårig.
Visst är det bra i mellan nått men jag mår knappast bättre här. Jag skulle bara vilja ta en paus och vrida tillbaka tiden några år, bara för en stund..."
