En av Sveriges starkaste röster har tystnat. Marie Fredriksson hade en fantastiskt fin förmåga att kombinera mesta möjliga poppower med äkta innerlighet. När Roxette-cirkusen snurrade som snabbast och Marie Fredriksson jobbade som allra hårdast i en krävande och galen musikbransch tycktes hon aldrig tappa greppet om det som var själva kärnan. Nämligen den där klangen i hennes röst som handlade om det djupt mänskliga: längtan, glädje, lust, sorg och saknad.
LÄS MER:Marie Fredriksson död
Men som många av oss slets Marie Fredriksson mellan karriär och familj. Kontrasterna mellan långa turnéer, där allt praktiskt togs om hand för att Marie och Per skulle kunna vara högpresterande två timmar varje kväll, och hemmalivets rutiner och föräldraansvar var säkert större än för de flesta av oss. Det fanns en ambivalens inför alltihop. Och som nog gjorde Marie Fredriksson till en ännu bättre artist.
LÄS MER:Per Gessle tar Roxette på en joyride
Redan tidigt, år innan Marie Fredriksson blev sjuk, pratade hon i intervjuer mycket om familjen. Hon inrättade en tillvaro i huset på Djursholm, bland annat med en inspelningsstudio, långt före det blev vanligt med hemmastudios. Skapade också utrymme för träning och måleri. Hon hade snurrat många popstjärnevarv runt jorden men strävade envist mot att göra sina cirklar mindre, tryggare, varsammare.
Fyllde låtarna med styrka
Samtidigt älskade Marie Fredriksson att uppträda. När Roxette var som störst, bäst och vackrast var det hon som var konserternas stjärna och blickfång. Förvandlingen från timid sångerska i den svenska vispoptraditionen till ett energiknippe och publikdomptör i absolut världsklass var häpnadsväckande. När jag pratade med henne vintern 2000 beskrev hon det som att sminket och skinnbrallorna var arbetskläder, ett sätt att gå in i rollen. Där kunde hon bejaka den mest extroverta sidan av sin personlighet.
LÄS MER:Per Gessles Roxette bjuder på en överspänd afton
Mycket av Roxettes styrka kom dock av att Marie Fredrikssons arbetskläder aldrig kunde dölja hennes innerlighet. Per Gessle skrev mästerliga hits. Men utan Marie Fredrikssons förmåga att både fylla "It must have been love" med äkta smärta och styra den riviga powerpopen i "Sleeping in my car" hade Roxette aldrig lyft från svensk mark.
Självklar men ambivalent
Marie Fredriksson var textförfattare också, inte lika rapp som Gessle, utan även där bidrog hon med andra perspektiv. Det finns en enkelhet i många av texterna, men som alla begåvade sångerskor kunde hon få det i förstone banala att bli angeläget.
LÄS MER:Per Gessle gör Roxette-turné på egen hand
Hon skrev en hel del åt Roxette, men bar en ständig längtan tillbaka till svenska språket. Marie Fredriksson var överhuvudtaget en mycket svensk världsstjärna. Vann framgång och pengar, gick före och bröt mark för kommande svenska popstjärnor. Men pratade också varmt om det svenska välfärdssystemet, om solidaritet och ett samhälle som skulle ha plats för alla. Tycktes på samma gång självklar som stjärna men samtidigt ambivalent inför att ta, och inte minst att försvara, den platsen.
Sjukdomen och effekterna av den begränsade Marie Fredriksson. Som den gör. De tuffa behandlingarna av hennes cancer påverkade rörligheten. På senare tid kunde hon inte längre gå. Marie Fredriksson skrev själv i självbiografin "Kärleken till livet" att det skapade en oönskad ensamhet.
Konstnärskap som inspirerar
På sätt och vis har vi redan sörjt saknaden efter henne på scenerna. Kanske hade hon ändå valt bort turnéer och stora satsningar. Även utan cancern. Det kändes som att hon var klar med det. Det fanns annat i livet. Men ändå - kärleken som strömmade mot henne då hon dök upp som gäst hos Gyllene Tider på Ullevi 2013 var något alldeles extra.
LÄS MER:"Jag är som en Netflix-serie som aldrig tar slut"
Jag vet inte hur Marie Fredrikssons sista tid såg ut eller hur hon tänkte och kände inför döden. Men jag, liksom väldigt många andra, kunde många gånger se och höra att hon vibrerade av energi och livsglädje men också var närvarande i det mer stillsamma, eftertanken, friden. De båda sidorna fanns ständigt i Marie Fredrikssons artisteri och konstnärskap och det kan alla låta sig inspireras av. Jag tänker på musikern Kristian Gidlunds ord i boken "I kroppen min" där han bland mycket annat skrev: "Döden gör mig mer levande. Det är det som fortfarande gör mest ont av allt."
I dag lyssnar jag på Marie Fredrikssons "Efter stormen". Den med de nästan banala orden, men som inför den definitiva döden får en annan klang.
"Fast att tiden gick alltför fort. Så var det mycket den gav. Allt det starka och svaga i mej. Möts från en strand till ett hav. Du ger mig lugn efter stormen."
