Nils Dardel är ett kalejdoskop där ädelstensskärvor hela tiden bildar nya mönster. En nyckfull, elegant drake med spetsigt filade naglar och handen på höften. En trixter som kände människor i många miljöer, som attraherade både män och kvinnor och som uppfann sin bohemroll. Hans humor, cynism och utsvävningar chockerade och vissa såg honom som ett vidunder av laster. Under partymasken fanns känslighet, alkoholism och ett hjärtfel, en ständigt närvarande dödsdom. På Moderna museets stora utställning presenteras han som den demokratiske dandyn, någon som enligt Oscar Wilde kunde skapa sig själv, förverkliga sitt jag genom sitt liv.
Gnistrande och dekorativa ringlar målningarna fram, gjorda för att avreagera sig och bemästra demonerna, men också prydliga på beställning eller snabbt nedkastade för att fånga ett intryck. Utställningen omramar dem med ett vrål, knallgult, lila, mörkt blått och grönt på väggarna. Det blir för många, för höga röster på en gång. Varför inte pasteller som ett ackord till den ilande, söta och giftiga melodin?
I den dramatiskt svarta entrén presenteras Dardels scenografi till Dårhuset, Svenska balettens uppsättning efter Pär Lagerkvists Himlens hemlighet. Balettens ledare Rolf de Maré och Dardel hade en mångbottnad relation. Lagerkvist och Dardel inspirerade varandra livet igenom. Det existentiella dramat, dysterheten, överdrifterna och ironin är ständigt närvarande i bådas konstnärskap. Karaktärerna i böckerna är släkt med dem i målningarna, pojken som klipper huvudet av fågeln eller puckelryggen som matar pudeln med socker.
Paris formar Dardel, men det är först när Rolf bjuder honom på eskapistiska färder till länder som inte berörts av kriget som han hittar sin stil. Efter resan till Japan blir färgerna lysande, linjerna böljande, konturerna skarpare och djuren talrika. I Japan träffar han också Nita Wallenberg och ber om hennes hand. De förälskade väntar ett och ett halvt år på att fadern ska komma hem från sina resor och säga nej. Nils homosexuella parallelläventyr vägde lätt i förhållande till att han inte hade affärsbegåvning som kunde komma Wallenbergkoncernen nytta.
Dardel finner då Thora Klinckowström och hennes far är mer vänligt sinnad. Han målar sig själv och Thora som lismande småbarn vid en patriark. Dråpligt, gräsligt och underbart. Snart föds dottern Ingrid och Dardel avbildar sig själv med nytillskottet som vore han en prima ballerina med bukett. Nita-episoden ger återklang i målningarna Svartsjukedrama, Visit hos excentrisk dam och Den döende dandyn. Inga erotiska toner, bara sexuella och morbida. Onda sagor, orientaliska mönster, uppresta golv och utkavlade figurer. I skissen till Den döende dandyn finns idel män, i slutversionen har de flesta ersatts av kvinnor. Målningen ekar av Edvard Munchs många sjukbäddar och precis som Munch tar Dardel tag i ett känsloliv som tidigare varit förknippat med kvinnor: paranoia, svartsjuka och melankoli.
Genombrottet för Dardel kom med porträttmåleriet men han anklagades också för ”pyramider av kanderad skenhelighet” och hans ateljé kallades ”estetiska skönhetsinstitutet”. Själv knöt han mer eller mindre medvetet an till renässansens och barockens tradition där ett porträtt ska vara något smyckande och vackert för salongerna. Dardel frigjorde sig tidigt från överklassen genom att stryka von ur sitt namn men han var likväl beroende av rika beställare och intresserad av fina flickor.
Efter börskraschen avtog hans produktion och i självporträttet från 1935 är fyrtiosjuåringens blick märkt av bekymmer. I ett brev rapporterar han avhållsamhet: ”Jag dricker ingen sprit så jag har förskräckligt tråkigt på de roliga tillställningarna.”
Hans sista förälskelse blev Edita Morris och de begav sig på konstnärligt inspirerande resor till Syd- och Centralamerika, allt medan Edita var gift med en man som tolererade Dardel. I hans ojämna produktion tillkommer en fantastiskt kitschig målning av Edita, en finkänslig studie av en indiankvinna och surrealistiska sagor från djungeln.
Nils Dardels konst var gäckande och svårsmält, både för hans samtid och i många decennier framåt. Han rörde sig i de mest avantgardistiska miljöer men hans liv och verk låg vid sidan av det förväntade. Även om han var en modern konstnär bekände han sig inte till någon modernistisk riktning. Istället klädde han sina berättelser i en blandning av naivism och 1800-talets symbolism. Först med 1980-talet och postmodernismen kom den stora kramen, i en värld där högt och lågt samsades, där David Bowie sjöng och där Den döende dandyn såldes om och om igen till rekordpriser.
Idag finns än fler perspektiv, en queer, postkolonial scen där konsten öppnas upp mot samhället och mot andra discipliner, vilket tyvärr inte betonas på utställningen. Och vad skulle Dardel själv ha sagt? Enligt anekdoten la han sig i bara en gång när hans konst tolkades. Det var när en föreläsare beskrev Svartsjukedrama och sa att tjänstekvinnan tappar en bricka med kaffe, då ropade han ut: Nej, det är choklad!
.
Ämnet
Den svenska målaren och tecknaren Nils Dardel föddes den 25 oktober 1888 i Bettna och dog på ett konstnärshotell i New York den 25 maj 1943. Dardel studerade vid Konstakademien 1908–1910 och senare i Paris. Han företog även studieresor till Orienten. Även om han var en modern konstnär bekände han sig inte till någon modernistisk riktning. Istället klädde han sina berättelser i en blandning av naivism och 1800-talets symbolism.
Skribenten
Magdalena Dziurlikowska är kritiker och konstnär och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Berit Lindfeldt på Liljevalchs konsthall.
