Yahya Hassans genombrott för sex år sedan liknade inget annat.
En debuterande poet bryter vanligtvis aldrig igenom bruset. Men Hassan fick det danskspråkiga Twitter att koka. Hans diktsamling slog försäljningsrekord och tidningen BT utsåg honom till ”Danmarks viktigaste man”. Inte illa för en 18-årig poet som två år tidigare suttit inspärrad på ett slutet hem för unga kriminella.
I skrikande versaler berättade Hassan om en ung mans uppgörelse med sin fattiga och strängt religiösa uppväxt i en förort till Århus, dit hans föräldrar kom som palestinska flyktingar innan han föddes.
Hyllad och kritiserad
Kritikerna hyllade texternas auktoritet, rytm och språkliga vändningar. Weekendavisens litteraturkritiker Lars Bukdahl tyckte att diktsamlingen borde skrivas in i historieböckerna som ett exempel på stor poesi: ”Jag har aldrig läst något liknande!”
Alla var inte lika förtjusta. I direktsänd TV läste Hassan en dikt som innehåller strofen: ”Jeg pisser på Allah og hans sendebud, og på hans alle mulige uduelige disciple.” En kort tid därefter blev han nedslagen på hovedbanegården. Snart mottog han så många hot att den danska säkerhetspolisen satte honom under livvaktsskydd.
Under en intervju i Köpenhamn, en tid efter genombrottet, hävdade han att han förutsett uppmärksamheten: ”Det är bara logiskt. Min diktbok är mer spännande än andra diktböcker, vad ska jag säga? Diktare brukar bara skriva om sina små navlar.”
I medierna blev tonläget alltmer upptrissat. Debattörer, med hemvist i alla ändar av det politiska spektrumet, tävlade om att använda hans livsberättelse för egna syften. Några såg hans ord om uppväxten som en generell sanning om livet i de mest segregerade ”ghettona” (som man säger i Danmark). Andra menade att Hassans främsta bedrift var att han lyckats skildra sin verklighet, och pekade på ironin i att det vita majoritetssamhället lyfte fram en ung man från förorten nu, när han sa saker som passade deras världsbild.
Poserade med automatgevär på sociala medier
Själv vägrade Yahya Hassan att definieras av någon annan. Framför allt av den kulturelit som var så ivrig att släppa in honom i värmen. Istället försvann Hassan från offentligheten. Hans konton på sociala medier gav oroväckande ledtrådar om vad poesiunderbarnet höll på med. Där publicerade han bilder på sig själv med skyddsväst och sedelbuntar, beväpnad med automatgevär och nedblodad med bruten näsa och gipsad arm.
Våren 2016 dömdes han till fängelse för att ha skjutit en 17-årig man i foten på en pizzeria. Ett år efter att han släppts erkände han ytterligare 42 brott – däribland misshandel, hot och skadegörelse – och dömdes till psykiatrisk vård på obestämd tid. Sedan dess har det varit tyst om Hassan.
Kritikerna: skandalpoeten levererar
Men i fredags utkom alltså plötsligt en ny diktsamling. Samma dag upplät Weekendavisen en stor del av tidningen åt en lång intervju som chefredaktören Martin Krasnik gjort över anstaltens besökstelefon.
En stor del av uppmärksamheten handlar naturligtvis om sensationslysten upphetsning över en snaskig story. Men det märkvärdiga med Hassan är att hans röst fortfarande är lika fascinerande som hans berättelse. Den mässar med rytmisk rå rastlöshet. Kritikerkårens dom har varit enig: Skandalpoeten levererar! Dikterna, som skildrar hans liv efter genombrottet, är obekväma, aggressivt storhetsvansinniga och stundtals helt jävla nattsvarta, men sidorna svämmar över av energi och underfundiga språkliga detaljer.
