I vuxen ålder känns det lite konstigt att jag var så förtjust i Naturhistoriska museet i Göteborg när jag var liten. Det magiska hus där livet, det riktiga vilda livet, hade fångats i flykten och ställts upp som på parad, har blivit ett monument över det förgängliga. Men då var de enorma rovfåglar som svävade i taket ovanför elefanter, älgar, rävar, apor och lemurer allt annat än döda. Rad efter rad av glasskåp fyllda med all världens fåglar, och sedan förbi sälarna till den malmska valen: Europas enda uppstoppade blåval.
Den strandade i Askim för ganska exakt 154 år sedan, den 29 oktober 1865, och museets intendent August Wilhelm Malm döpte den efter sin fru i tron att det var en helt ny art. Kring denna val, dess baneman August och hans fru Caroline reflekterar Vera i Maja Thranes debutroman "Anvisning att konservera naturalier". Det är en prosalyrisk meditation över livets förgänglighet, dödens permanens och människans anspråk att härska över resten av naturen.
Tidens gång mäts med en bondepraktika och huset är lika levande som djuren som rör sig genom och förbi det.
Det börjar med att Vera och Björn flyttar in i ett gammalt hus på landet, det hus där August och Caroline bott. I samma rum som Malm samlade sina preparat, djur fångade mellan liv och död, samlar Vera och Björn sina böcker. De lär snart känna den lokala ekologin och människornas plats i den, ett intrikat system av ömsesidigt beroende kring kor, betesmark, vägskötsel, snöröjning, jaktbyten med mera. Och som i det lilla, så fungerar det också i det stora; allt är beroende av allt annat i det ekologiska systemet.
LÄS MER:Maja Thrane skrev en bok om Malmska valen
Vännerna, grannarna och månaderna kommer och går, Björn samlar på skalbaggar och fjärilar Vera tvivlar och tänker på Malm och hans fru Caroline. Tidens gång mäts med en bondepraktika och huset är lika levande som djuren som rör sig genom och förbi det. De är många, oftast benämnda med sina latinska namn vilket hade kunnat vara irriterande i vilken annan roman som helst.
Apodemus sylvaticus visar sig vara mindre skogsmus, en gullig pälsboll med runda öron, naken svans och enorma fötter. Lövskogsnunnan, ser i mina obildade ögon ut som någon, vilken som helst, av tusen olika sorts nattfjärilar, men just den är nära hotad. Hotad är inte puktörneblåvingen, en oerhört vacker och gracil fjäril, tänker jag först, sedan undrar jag varför jag tolkar och bedömer andra djur ur ett estetiskt perspektiv?
Det är en poetisk, vacker och faktiskt helt underbar bok.
Maja Thrane är översättare, litteraturkritiker och stenkonservator. Här visar hon att hon behärskar konsten att säga väldigt mycket på väldigt få sidor. Romanens knappt hundra sidor till trots väger den tyngre än många tegelstenar. Möjligtvis för knapp, jag slår igen den med känslan att jag vet mindre om August, Malm och Caroline än jag gjorde innan. Det är en poetisk, vacker och faktiskt helt underbar bok.
"Anvisning att konservera naturalier" krymper och vidgar perspektivet om vartannat. Historia, samtid och framtid vävs samman, spåren av det som har varit leder till frågan hur vi kommer framstå när det inte längre finns några ord för våra pet-flaskor, diskbaljor och amalgamlagade tänder, när det enda vi lämnar i arv är ekosystem i kaos.
LÄS MER:Nya hipstertrenden taxidermi – att stoppa upp djur
Jag är fortfarande lika förtjust i naturhistoriska museer som när jag var liten. Även om de idag är museum över människans exploatering av naturen, är de också en ögonblicksbild av de ekologiska system som hotas över hela jorden. En kunskapsbas över alla fel vi redan har begått. Och det Maja Thrane så vackert gestaltar är hur de blir en symbol för människans förgängliga kamp mot tiden, förändringen och döden. I de uppstoppade djuren är det döden, inte livet, som har bevarats. Livet är det föränderliga och flytande, floden som du aldrig kan stiga ned i två gånger.
