På flera hemsidor, där det går att köpa Johan Wanloos nya seriealbum "Enkla fysiska övningar", påstås det att denna bok ska besvara en synnerligen rejäl fråga: "hur blir man en medelålders gubbe med värdighet?" Ingenstans i Wanloos bok återfinns dessvärre något svar.
– Jag vet inte alls varför de har skrivit så, det är ju en omöjlig fråga att svara på, menar Johan Wanloo själv. Det är nog den enda gången under vår intervju som han fräser lite. Annars skämtar den livlige göteborgaren nästan beständigt, skrockar ofta.
– Det enda sättet att behålla sin värdighet är väl att acceptera att man kommer att bli förnedrad, fortsätter Wanloo. Att man en dag börjar lukta lök och kål, och tänker "det är ok, nu luktar jag lök och kål men det gör inget". Sedan drar man upp byxorna över magen, spänner åt skärpet och går runt och är stolt, avslutar han.
På flera vis är Johan Wanloo verkligen också en grå eminens, en seg senior inom serievärlden. Wanloo, som samma kväll ska tala vid Göteborgs seriefestival på andra lång, hittade fram till tecknandet sällsamt tidigt.
– Jag började publiceras i stora tidningar när jag var 14 år. Så jag har sysslat med detta i nästan 35 år nu.
"Om jag inte varit serietecknare hade jag varit ölgubbe på bänk"
Hur tidigt förstod du att du var rolig?
– Det har jag nog alltid trott att jag har varit. Det är så ingrott i mig, jag visste ingenting om kultur, men jag visste att jag ville göra serier och serier var roliga. Då fick man vackert lära sig hur humor fungerade. Jag har också märkt att det alltid har varit mitt sätt att bearbeta omvärlden på: jag försöker förstå den med hjälp av humor.
Autistiskt inställd på serietecknande
Johan Wanloo tillhör, på ett vis, en egendomlig kategori människor: det är mycket svårt att se honom göra något utöver att rita serier. Någon slags laddning i hans person, i kombination med hans dopade vardagsbetraktelser, utstrålar att ett vanligt yrke för Johan Wanloo hade varit omöjligt. Wanloo bekräftar detta själv:
– Om jag inte hade varit serietecknare hade jag nog varit ölgubbe på bänk. Jag har varit närmast autistiskt inställd på att bli serietecknare enda sedan jag var väldigt ung – jag har inte fattat att det var halvt omöjligt. Mina föräldrar visste ingenting om hur kulturbranschen fungerade, de var jättestöttande.
Han fortsätter:
– Jag sa bara "serietecknare ska jag bli", visste inte att det var omöjligt, och ritade och ritade – och till slut var det inte omöjligt längre.
Men om du var tvungen att välja ett yrke som inte involverade media, vilket hade du valt?
– Ibland när det har varit svårt så har jag tittat ut ur min lägenhet och sett någon som blåser löv med en sån maskin. Då har jag tänkt:" maskiner som blåser löv, det hade jag kunnat göra."
"Jag kan ibland tänka "jag ska krossa dem" när jag står på scen"
Samma kväll ska Johan Wanloo medverka i ett litet evenemang som har döpts till "kvällsröj", för att avsluta den seriefestival som pågått under lördagen. Här ska Wanloo tala med kollegan Joakim Lindengren inför publik, något som på inget vis gör honom ängslig.
– När jag var yngre var jag jävligt orolig inför allt sånt här, men sen hände något. Under 2015 blev jag tilldelad ett jobb där jag åkte runt till små skolor i Värmland och lärde högstadiebarn att rita. Från början var jag livrädd, och barnen väldigt otrevliga, men snart hittade jag fram till en metod: jag bestämde mig bara för att bete mig hårt och arrogant, för att chocka dem lite, menar han.
– Och det fungerade jättebra. Så samma sak tar jag fram varenda gång jag står på scen nu. Jag kan ibland tänka "era små skitar" precis innan, säger Johan Wanloo, utan att se särskilt benägen ut till att krossa någon alls.
Johan Wanloo är aktuell med boken "Enkla fysiska övningar", samt som krönikör i GP. Han har under sina tre decennier som verksam serietecknare bland annat ritat Dr Mugg, Dassboken, Kapten Klara, och Veckans Wanloo. Han stil växlar häftigt mellan alltifrån gammal hederlig bajshumor till politisk satir.
Johan Wanloo går också att höra en gång i veckan på radiostationen Pirate rock, och skriver krönikor i GP.
